Julia

Julia
Julia badat i Bysjön. Pappa saknar dig.

måndag 31 januari 2011

Gästskribent Mats Parner; IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE…

Jag har på min Facebook sida inbjudit mina Facebookvänner att vara gästskribent på min blogg! Valfritt ämne. Samhällsfrågor - livet i stort och litet. Här kommer ytterligare ett bidrag från Mats Parner 
Hej igen, Bo!
Skulle du vilja ha ytterligare en Parner-skröna på din V-blogg, så får du gärna lägga rabarber på raderna härnedan. Där behandlas lite musik- och filmhistoria i lössläppt form.
Bästa hälsningar: Mats.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE…
Ett par rader om ett öststatsmord och vårt behov av nya marschkängor – och om den s. k 68-rörelsen
 
En tidig vårdag i nådens år 1866 försvann den unga Laura Foster under mystiska omständigheter från hemmet i Wilkesboro, North Carolina, USA, och påträffades död i slutet av maj efter en tids intensivt spaningsarbete. Ms Foster befanns vara gravid i fjärde månaden och hade uppenbarligen mördats – enligt vad som påstods med en skarpslipad kniv som enda tillhygge. Någon hade stämt träff med henne on the mountain, utdelat det dödande hugget, omsorgsfullt begravt henne och sedan flytt berget och fältet.
Denne någon troddes vara den mördades 23-årige fästman, som slagits på sydstatssidan i det nyligen avslutade inbördeskriget – 1861-1865 – och ganska allmänt betraktades som en skummis. Mannen ifråga ägde dessutom ett grundmurat rykte som kvinnojägare. Det var rimligen ingen slump, ansåg man, att den unge krigsveteranen försvunnit tillsynes lika spårlöst från jordens yta som Laura Foster och vid samma tidpunkt som hon.
Själv resonerar jag i princip likadant. Efter att ha läst dussinvis med gulnade tidningsartiklar (och även en massa rättegångsprotokoll från 1800-talets North Carolina) tror jag mig ha fattat vad som hände i nästan varje detalj:
Faktum är att Ms Fosters tillkommande – som visserligen förlorat varje möjlighet att komma till – mycket riktigt schappade i samma ögonblick, som tistlarna började bränna under hans breda fotsulor. Så som det anstår äkta amerikaner drog vår 23-årige antihjälte västerut, klättrade över bergen i Appalacherna, passerade Chattanooga (choo choo!), bligade lystet i riktning mot Nashville men valde till slut att göra halt vid en farm i Tennessee. Där presenterade han sig som Mr Tom Hall och skakade hand med ägaren – en major James W. M. Grayson. De två männen log förbindligt mot varandra.
Av lätt insedda skäl hade stackars Tom H slitit ut sina marschkängor under flykten från Wilkesboro. Nu undrade han, med spelad blygsamhet, om han möjligtvis fick chansen att tjäna ihop till nya pjäxor via ett par dagsverken hos Grayson. Denne nickade bifall och lät Mr Hall bli daglönare på farmen i noga räknat fyra dygn. Efter fullgjort värv hastade flyktingen vidare mot nya djärva mål och med splitternya märkesdojor på fötterna.
Men bara timmen senare fick major Grayson på nytt oväntat besök, den här gången av ett gäng beridna ombud för sheriffen i Wilkesboro, och skyndade sig att återigen brygga sotsvart Gevalia-kaffe. De nyanlända förklarade att skummisen ”Hall” i själva verket hette Thomas Dula – där efternamnet uttalades ”Dooley” – samt att denne var skäligen misstänkt för att ha tagit en viss Laura Foster av daga. Mer än så behövde inte sägas. I nästa minut sadlade männen sina ädla springare, spottade begagnat snus nävarna och forsade fram på hästryggen över den tårdränkta prärien. Med Grayson i främsta ledet togs jakten upp.
Den arme Hall/Dooley blev ett enkelt byte för lagens hingst- och stoburna väktare. Femton kilometer väster om Mountain City tvingades han ge upp för gott och släpades därefter hem på den konditionsstarkaste pållens rygg hela vägen till Wilkesboro. De färska blåsorna på hans sargade fötter brände som eld.
Någon fair trial i genuin mening blev det aldrig för den nu 24-årige Thomas Dula. I två processer förnekade han all skuld men dömdes slutligen till döden för att ha utsläckt Laura Fosters liv. Den 1 maj anno 1868 hängdes Mr Tom Dooley i Statesville-fängelset i North Carolina. Ett våldsamt kast genomfor hans kropp i dödsögonblicket.
Sedan dess talar vi som bekant i politiska kretsar om ”68-rörelsen”.
Nittio år senare – 1958 – lanserade den amerikanska sång och gitarrgruppen The Kingston Trio sin oförglömliga megasuccé Tom Dooley, som i månader och år toppade alla hitlistor med självaktning över nästan hela världen. ”If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee”, heter det i refrängen. Just det: om inte den satans majoren Grayson funnits, så hade jag, Tom D, fortfarande rullat hatt i Tennessee.
Året därefter, på hösten 1959, nåddes Sverige av den filmatiserade Hollywoodprodukten Tom Dooley rebellen. Men det hafs- och hastverket hade inga som helst beröringspunkter med verklighetens Thom Dula (1843-1868) och förtjänade inga lovord. Dock skall nämnas att titelrollen spelades av en viss Michael London.
Samme man gjorde ju långt större lycka som ”Little Joe” i ett helt annat sammanhang.
 
”Hang down your head, Tom Dooley / Hang down your head and cry / Hang down your head, Tom Dooley / Poor boy, you’re bound to die
I met her on the mountain / And there I took her life / Met her on the mountain / And stabbed her with my knife
This time tomorrow / Reckon where I’ll be / If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee
This time tomorrow / Reckon where I’ll be / Down in some lonesome valley / Hanging from a white oak tree.

söndag 30 januari 2011

Söndagskväll, kort sammanfattning av veckan i Vittensten...

Söndagskväll och en liten sammanfattning av veckan. På torsdag förmiddag fick jag ringa efter ambulans åt far på läkares inrådan, som gjorde hembesök med bra assistans av hemvårdens personal för dagen, Eva Forsberg.  Tack så mycket för din övertalningshjälp Eva!
Far hade olika infektioner i kroppen. Hade varit hängig sedan förra lördagen. Han ramlade omkull flera gånger och jag måste hjälpa honom upp. Han kom själv inte ihåg hur han kom till Arvika Sjukhus. Hade även feber. Var där i går och då var han piggare. Idag var han också feberfri - men de har också "tappat" honom på vatten i kroppen. 5 kg på en person som annars inte har ett enda kg för mycket i kroppsvikt. Det besvärliga var just att få honom åka in till sjukhuset - vi väntar och ser. Var bra att han kom iväg. Åldern tar ju också ut sin rätt. Far fyller 91 år om 2 månader. Men det var bekymmersamt under veckan som gick. Nu ser det dock bättre ut på den fronten...

lördag 29 januari 2011

Gästskribent Mats Parner. "En oförglömlig dag på Stormarknaden i Skänninge"

Jag har på min Facebook sida inbjudit mina Facebookvänner att vara gästskribent på min blogg! Valfritt ämne. Samhällsfrågor - livet i stort och litet. Kravet är dock att det INTE får innehålla kränkande tillmälen mot andra. Intresserad..? Mats Parner  är först ut. Du kan också titta på hans Blogg härTusen Tack Mats!
Hej, Bo!
Jag noterade, häromsistens, att du bjuder in gästskribenter till din V-blogg. Förhoppningsvis är det ganska kul om än en smula allvarligt inledningsvis. Det är heller inte så Värmlandsanpassat, men det behöver det väl inte vara. Jag återkommer gärna fler gånger, om du vill!      Bästa hälsningar: Mats P!
------------------------------------------------------------------------------------- ------
EN OFÖRGLÖMLIG DAG PÅ STORMARKNADEN I SKÄNNINGE
Ett par rader om en genuin marknadsundersökning i nådens år 2010
 
Den handel och vandel som folk och fän bedriver på s. k höst- och vårmarknader är utförligare dokumenterad i svensk litteratur än nästan allt annat. Påståendet kan förefalla överdrivet men låter sig enkelt bevisas.
Det var sålunda en aftonstund i Värnamo på marknaden, som ”Per och Kersti bytte ring” med Carl Snoilsky som rimmande förlovningsvittne, och det var på Knutsmässan i Örebro, som ”Märta Jansdotter blev det första offret för blåpåsen” i Hjalmar Bergmans nyckfulla regi. Vidare har August Strindberg rosat Lövmarknaden i Stockholm, medan Carl Tersmeden gett Påhlsmässan i Hedemora ett blommigt masansikte. Till detta kommer att Distingen i Uppsala gått till historien som Marika Stiernstedts speciella marknadsfavorit – samt att Oxhälja i Filipstad som bekant mutats in av framlidne tivoliarbetaren Nils Ferlin:
”Rus och brus och marknadstorg/ Kom och låt oss höra!/ Har du varor i din korg/ till att saluföra?”
Men den ojämförligt främsta marknadsskildringen i vår litteratur finner vi givetvis i Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag. Där arrangeras ett sällan skådat fyrverkeri av galna upptåg med Kivik som tummelplats och med Bombi Bitt som självskriven huvudaktör. ”En skånsk motsvarighet till Huckleberry Finn” skrev en entusiastisk recensent i Värmlands Folkblad (12 november 1932) om Piratens BB.
Tyvärr är Skänninge stormarken alltjämt ett oskrivet blad i svensk vitterhet. Men den bristen är lätt avhjälpt; jag har själv bevistat de femtionio (59) senaste marknaderna i min gamla hemstad och har länge närt en önskan att bli marknadskrönikör. Inte minst 2010 års begivenheter är väl värda en mässa eller rent av två. Mina personliga intryck av fjolårets höjdpunkter ser ut på sätt som nu följer:
På Stora torget och Vadstenagatan sköt kommersen fart, minns jag, redan vid hanegället på onsdagsmorgonen.
Trots det ymniga regnandet var både knallar och knallor i sitt esse och visade prov på oanad handlingskraft. Alla slags nyttigheter gick bort för en spottstyver, och hundratusentals marknadsvänner kunde äntligen bärga livets nödtorft och mer än så: kopparpannor från Höganäs, polkagrisar från Gränna, örngott, stinkbomber, regnkläder och kulörta häftstift, råttfällor med inbyggd katt, urläckra nätundertröjor och antika seriemagasin av oskattbart värde. Två vänsterskor i samma par (alternativt två högerdito) bjöds ut till hugade spekulanter, liksom verksam medicin mot alla hittills kända sjukdomar i mänsklighetens historia. Ja, allt fanns i lager. Jag häpnade, och mina ögon tårades av rent och oförfalskat habegär.
I det magnifika öltältet vid Rådhuset slet som vanligt tre dussin svettiga bonddrängar från Vallerstad och Öjebro allt vad det gråspräckliga tälttyget höll. Det beska mjödet skummade, glasen klirrade, drycken tappades från fat till flaska, och köerna ringlade sig i dubbla led via Lagmansberga ända bort till Fivelstad kyrka. En liter Heineken slumpades bort för en femtioöring, och två liter Dortmunder Actien Bier kostade bara en krona. Nöjde man sig med Lyckholms lättöl fick man till och med betalt.
Den traditionella hästmarknaden – som inte skall förväxlas med höstmarknaden! – ägde i fjol rum på det anrika Munkgärdet för första gången.
Också här var kommersen livlig, och många av oss höjde på ögonbrynen, när femåriga hingsten Serenad (fallen efter dubbla Elitloppssegraren Copiad från Värmland) plötsligt bytte såväl skor som ägare och i stället hamnade i stallet på Bjälbo Gård. Även en flock vita fuxar och skäckar gick åt som smör i solsken precis som de fjäderlätta Hannover-springarna, arabiska vildhästarna och mongoliska fullbloden. I skymningen bjöd hästhandlarfacket på apelkastad biff. De resterande hästkrafterna lät sig väl smaka i likhet med den tillresta menigheten.
Uppe på tivoliområdet halvvägs till Mjölby serverades negerbollar, vidbränd korv, spunnet socker, varm pilsner, nyfångad röding från den brusande Skenaån och en rad andra delikatesser. I polisens frånvaro körde man också motorcykel helt uppåt väggarna, sköt bom med hagelgevär och tävlade i kast med fullvuxen dvärg. Den tveklöst största attraktionen var emellertid, för tredje året i följd, mästerbrottaren, dansören och världsartisten Frankie Boy Anderssons närvaro. Redan på tisdagskvällen hade Andersson landat med sin privata jumbojet i ”Månsjön” uppe på Väderkvarnsbacken, och under de följande två dagarna gick han sedan bejublade uppvisningsmatcher mot Ture Lång, Niclas Schenander, Ivar Sixten, Lasse Wede, Leif Dernevik, mig själv och flera andra prominenta Skänningebor. Att Frank imponerade med sina väldiga marknadskrafter är på intet vis någon överdrift.
Men allt detta är ju redan historia, som man ibland säger. Låt oss därför hoppas att årets upplaga av Skänninge stormarken – den största i Sverige vid sidan av Kiviks marknad – blir en lika genuin folkfest som fjolårets.




tisdag 25 januari 2011

Vad händer med socialdemokratin...?

Vad händer med socialdemokratin? Alltsedan valet 19 september har det producerats mängder med artiklar i diverse frågor. Socialdemokratin har gjort sitt sämsta riksdagsval i morden tid. Flera skribenter hänvisar till sina egna s k "darlings". Hade vi gjort si eller så hade det gått bra är oftast det gemensamma kännetecknet för dessa inlägg. Partivänner har slagit varandra i huvet med argument av typen; "jag har rätt och du har fel". Detta är föga fruktbart. Handlar nog mest om att vissa försöker positionera sig själv i det "ingenmansland" som nu råder.
Det krävs förnyelse sägs det. Man ger varandra höger- eller vänsteretikketer. Man söker en partiledare som närmast är att betrakta som övermänsklig enligt de "önskelistor" som presenterats. Någon sådan människa finns inte. Vi är alla människor med våra kvaliteer och brister. Men det går faktiskt att bygga ett lag med olika personligheter och individuella färdigheter och kunskap som kompletterar varandra - och stöttar varandra. Det är så framgångsrika fotbollslag arbetar.

Ser man hur det ser ut över landet är det stora skillnader i kommuner och landsting i valresultat. På vissa ställen har t o m (S) ökat sitt väljarstöd.

Sämst är som vanligt Stockholmsområdet. Detta är bekymmersamt eftersom 20 % av landets befolkning bor i det området. Och lyckas enbart nå lite över 20 % i riksdagsvalet! Samtidigt som Stockholm växer med i storleksordningen en mindre svensk kommun om året. Stockholms arbeterarekommun har i evennerliga tider sedan Zäta Höglunds tid varit känt för sina personstrider. Det dödar och förlamar det utåtriktade politiska arbetet. Energin riktas inåt inom organisationen - och förtar kraft från annat. Det senaste är exemplet med uteslutningsprocessen av bl a Niklas Nordström. Där inte ens arbetarkommunen klarar av att ta ställning - utan hänvisar frågan till högre central nivå. Då är det inte särskilt mycket bevänt med ledarskapet. Att inte våga ta ställning.
Stockholmsfrågan är mycket allvarlig. Stockholm måste börja leverera politiska resultat. Kan inte partiet bli starkare där kommer (s) inte inom rimlig tid att komma tillbaka i regeringsställning. Övriga landets socialdemokrati klarar inte att väga upp obalansen. Partistyrelsen/kongressen bör ge ett särskilt uppdrag och stöd till att stärka partiet i Stockholm såväl politiskt samt organisatoriskt. Flera s-föreningar i Stockholm fungerar endast som interna diskussionsklubbar - medan några jobbar bra och utåtriktat i olika frågor och projekt.
Det bästa med Stockholm är dock att SD inte lyckats få något rejält fotfäste. Och det är hela den samlade politiken i Stockholms förtjänst - inte bara (s).

Lyft fram de lyckade politiska exempel som finns ute i landet. Lär av dessa. Det behövs inga mirakellösningar. Det handlar åter om att göra rörelsen till rörelse igen i egentlig mening. Som det hette tidigare - de många människornas parti. Men då handlar det om det som är väsentligast i modernt ledarskap - förmåga att kommunicera. När partiet för några år sedan införde begreppet "S-supporter". Fundera på det - vad innebär det egentligen? Jo, att passivt titta på och heja. Det räcker inte. Politik måste bygga på delaktighet i verklig mening. Skrota snarast begreppet s-supporter - det bara förvillar. Vi skall alla vara medspelare - och folk måste också vara välkomna att medverka i laget.
Nej till uteslutning av Niklas Nordström - fattar inte hur man tänkt därvidlag. Han har ju inte på något sätt haft politiskt förtroendeuppdrag som han har missbrukat. Diskutera etik inom politiken - ja självklart. Men inte till priset av forntidens häxprocesser. Skapa däremot etiska nyckelord hur partivänner skall förhålla sig till varandra. Jag bidrar gärna med förslag i den frågan om någon vill - och är - intresserad att lyssna.

Artikeln finns även att läsa på min Newsmill

Personligt...

Lördag natt var jag riktigt bekymrad. Far var alldeles vimmelkantig. Vet inte vad det var riktigt - kan möjligen bero på hans hjärtproblem.
Jag fick hjälpa honom upp i sängen vid tre tillfällen. Somnade inte själv förrän efter klockan 03.00 natt till söndag. 
Jag var väldigt orolig. Far fyller 91 år nu den 31 mars. Han var trött hela söndagen, och sov av och till.
Han var på Vårdcentralen idag och kollade upp waran-värdet. Fick lite extra mediciner också.
Nu när jag satt på övre våningen och skrev detta korta blogginlägg hörde jag att han ramlade igen. Han hade somnat i fåtöljen framför TV:n. Jag måste hjälpa honom upp och till sängs.

Jag fick gå ner ytterligare en ytterligare en gång. Han tog nog sin sömntablett för tidigt.

Moster Siw från Nacka ringde ikväll. Hennes man Wiking hade fått uppsöka Vårdcentralen - och vidareremitterad till Södersjukhuset. Hjärtat gick ojämnt. Han fick stanna kvar där.

Och  nu får det bli sovdags för mig också. Hade tänkt skrivit något, politiskt, analytiskt men det får vänta...men livet rullar ändå vidare här i Vittensten. Jag har varit s k "pappbo" i drygt tre månader nu. Men hade inte jag varit här under denna kalla tiden skulle far inte ha klarat sig själv.  
Sköt om Er därute i Era egna verkligheter så gott det går...

torsdag 20 januari 2011

Skolk - eller ser vi det vi vill se...?

Att skolka från skolan förknippar man oftast med att någon skulle vara lat eller något annat. Så här kan man läsa på Wikipedia med en liten historisk tillbakablick på frågan. Det är nu aktuellt att från år 6 i skolan införa ett omdöme om "skolk" i betyget. Det har skrivits en del om detta - bl a i denna artikel Skolk i betyget från årskurs sex i Dagens Nyheter. Väljer några bloggare som kommenterat förslaget, t ex Högbergs tankar som till viss del belyser en annan problematik till varför någon skolkar.  Även på denna bloggen Christer magister förs  det ett kritiskt resonemang kring frågan "krafttag mot skolket".

Från ett något annorlunda, måhända "vuxenperspektiv" beskrivs en annan sida av skolket under rubriken Pontus "skolkade" och gick i Östrans skola. Detta fick mig att tänka på en berättelse jag hörde för åtskilliga år sedan.

Det var i en medelstor stad någonstans i Sverige som skolan tyckte att en pojke i årskurs åtta var borta mycket från skolan. Det togs kontakt med föräldrarna - de visste inget - de trodde pojken var i skolan.
Nåväl, när de frågade pojken vart han hade varit så kom svaret;  Han hade gått till stadens stora bibliotek och läste böcker! Det gjorde han för att det var hans stora passion - och det fick han inte göra i skolan i den utsträckning han önskade. Det tål att tänka på - ser vi det vi vill se - eller är det något annat som döljer sig bakom vårt  "schablonmässiga" sätt att se på olika frågeställningar?

Ser vi det vi vill se? Finns säkert flera exempel på detta tema. Det tål att tänka på. Ta aldrig något för givet.
"Att leva är att lära - att lära är att leva"

söndag 9 januari 2011

Mor på Klockargården...

Min faster Asta kom hit till far i Vittensten idag. Vi åt middag tillsammans.
Därefter åkte vi till mors demensboende Klockargården i Charlottenberg.
Det är väldigt roligt att se att mor har utvecklats sedan hon kom dit till eget boende.
Från 25 oktober och tills nu.
Glad och pigg och med humoristiska inslag.

Igår ringde Therese, mors kontaktperson, och frågade om det var ok om hon köpte två linnen till mor. Visst, helt ok. Det fina med allt var att Therese, som jobbade s k delad dagstur, gjorde detta på sin lediga tid. Vardagslivets goda gärningar finns mitt i verkligheten. Fantastiskt!
Tack Therese! 
Och tack till övrig personal på Klockargården. Ni är jättebra!

torsdag 6 januari 2011

Nånannanismen....

Ni har säkert hört talat om uttrycket "nånannanismen". Ordet började användas 1998 och kom med på Svenska Akademins Nyordslista 2004. Centerpartiet använde sig av uttrycket i valrörelsen 2006.
Handlar om att det finns ett problem - men någon annan ska fixa det. Som bekant kan ju ett problem även ses som en möjlighet till förändring - både på individ- och kollektiv nivå.

En gång i tiden (1984) läste jag en distanskurs i Arbetslivssociologi i Växsjö. Drar mig till minnes en berättelse därifrån av en lärare vars namn jag inte kommer ihåg.
Nåväl; denne personen var på ett studiebesök i en mekanisk verkstad tillsammans med VD:n. Då var det en arbetare som påtalade ett problem med någon maskin. VD:n tog då  fram en tusenlapp ur bröstfickan och sa;
"Fixa det"
Och så blev det. Den som kände problemet grejade detta bara förtroendet och resurserna gavs.

Känner en person som har jobbat i 10 år som konsult i Ryssland inom pappersindustrin. Han berättade att han var så trött på mentaliteten. När något skulle förändras så var det ständiga argumentet; "det går inte"
("не могу "). Men det måste gå, sa han. Andra gör så - och om inte vi gör så och bättre så överlever vi inte som industri. Och det gjorde det till slut men det var alltid en kamp om och med mentaliteten.


Nånannismen idag kan man bl a se i delar av organisationslivet. Man vill ha något gjort och samtidigt skyller man på det tidigare, det gamla - eller personer som varit verksamma tidigare. Är vanligt förekommande vid avtalsbedömningar m.m.


Vad det handlar om är att nuet är idag - inte igår - och det vi gör idag bygger framtiden. Den som inte tänker nytt överlever inte morgondagen. Ett exempel är alla engelsk tillverkade bilar och motorcyklar från 50-talet. Fanns många - knappt någon kvar idag. Här var "nånannan" som tog över.


Hur ser Din nånannanism ut...? När gjorde du den goda gärningen...? Till glädje för dig själv och andra.

onsdag 5 januari 2011

Dags att sova....

"Nu Är Det Dags Att Sova"
En Ny Dag börjar precis nu vid tolvslaget.
Men jag tänker mig sova ett antal timmar först.
Vakna till liv - äta frukost - se på morgon TV.
Sedan resten under bilden:-)

Det blir till att skotta snö i morgon tidigt.
Samt en hel del skrivande i olika ändamål.
Samt måhända någon intressant diskussion någonstans i Cyberrymden i någon fråga samt telefon kanske. Hör av dig om du är pratsjuk:-) 0571-30554.
Städning hör till också. 

God Natt med Er Alla!
Sov Gott.




tisdag 4 januari 2011

Ibland blir det till synes enkla besvärligt...

Min mor flyttade in på eget boende med demensinriktning på Klockargården 25 oktober 2010 - efter att dessförinnan varit på sjukhus från 20 januari till 26 februari - samt på korttidsvården i Åmotfors fram till 25 oktober.
Hon har fått två räkningar på sjukvårdande behandling - trots att hon har frikort. Bestämde mig för att reda ut detta igår. Ringde fakureringsansvariga på Landstinget i Värmland (LIV) (Arvika) i går. Ingen där - på utbildning. Sånt händer ju förstås. Ringde idag på förmiddagen åtskilliga samtal innan jag kom fram. När jag väl kom fram och jag talade om mitt ärende ville de ha reda på mors frikortsnummer. Det har vi inte här hemma. Ringde till Klockargården och pratade med Therese som skulle ta reda på det. Hon ringde upp mig efter någon minut och jag noterade numret.
Ringde LIV igen - upptaget ett antal gånger. Kom fram till slut och talade om det efterfrågade numret. Då ville de ha reda på giltighetstid. Jag visste inte det - ringde Therese på Klockargården igen som tog reda på det omedelbart. Ringde ånyo LIV - kom fram på telefon - och talade om giltighetstiden.
Höll på i två dagar (nästan) att reda ut detta.
En fundering; Kan man inte se detta på datasystemen..?
Tack till Therese på Klockargården för din servicevänlighet. Tack! Du är  en pärla.


Men varför skall det till synes enkla vara så besvärligt...?