tisdag 6 augusti 2024

6 Augusti - Glöm Aldrig Detta Datum! Tänk fred - Nej till krigiskt dödande!

Väljer här att publicera en Facebook text jag skrev för några år sedan. Någon årsangivelse är ändrade för att passa in i dagens datum. 

6 Augusti - Glöm Aldrig Detta Datum!

Vad då...? Jo, mänsklighetens dårskap...
För 79 år sedan, måndagen den 6 augusti 1945, klockan 08.16 lokal tid, detonerades en atombomb över ett befolkat område för första gången – den exploderade 580 meter ovanför Shimasjukhuset i den japanska staden Hiroshima och utvecklades värme på nästan
4 000 grader Celsius. Omkring 70 000 av 400 000 invånare omkom direkt.
Bomben släpptes från det amerikanska bombplanet B-29 Enola Gay på nästan tio kilometers höjd efter att ytterligare ett bombplan redan tre kvart tidigare hade flugit över staden för att kontrollera väderförhållandena. Det var en vacker solig dag, mycket klar himmel. Bomben, vars sprängkraft är jämförbar med dagens "taktiska" kärnvapen, döptes till "Little Boy" av den amerikanska militären.
Mer än 70 000 människor dog omedelbart. Bomben dödade 90 procent av befolkningen inom en radie på 500 meter från Ground Zero. De flesta människor avdunstade eller brändes upp. Inom en sekund förstörde explosionen 80 procent av centrum. En eldstorm förstörde 11 kvadratkilometer av staden och drev svampmolnet som är karakteristiskt för atombomber upp till en höjd av 13 kilometer, som föll tjugo minuter senare på omgivningen som starkt förorenat radioaktivt nedfall.
Döda: 282 000. 50 % samma dag som bomben släpptes, 35 % under de följande tre månaderna, 15 % sedan november 1945. (Siffrorna varierar. Men även om den lägsta varianten, 170 000 offer, antas, förblir allt i princip detsamma.) Sjukdomar hos de överlevande (bland andra): Blodsjukdomar (perniciös anemi, leukemi), hudtillväxter (keloider) orsakade av brännskador, leversjukdomar, grå starr, posttraumatiskt stressyndrom. Än idag dör människor i cancer som orsakats av bombningen.
Men, 3 dagar senare, 9 Augusti, var det dags igen - nu över Nagasaki.
Låt det aldrig mera ske!

lördag 1 juli 2023

Tankar om sjukhuskorset i Arvika.

För 8 månader sedan skrev jag att jag tänkte börja blogga igen. Av olika anledningar blev det inte så. Men här kommer ett inlägg - en insändare jag skrev i Arvika Nyheter 2023-06-16.
Så, ska försöka, fortsättning följer. 

Tankar om sjukhuskorset.







Har följt insändardiskussionen om sjukhuskorset på Arvika Nyheters insändarsida med intresse. Flera kloka inlägg om eventuella lösningar m.m.

Men, jag tänker tillbaka ett antal decennier då s k förbifart Arvika byggdes med avseende på riksväg 61,s nuvarande sträckning. Tidigare gick den en bit in i staden.

1975 i augusti, nästan 48 år sedan. Då omkom min farfar i denna korsning på väg från Åmotfors hållet och skulle till sjukhuset i Arvika. Han färdades ensam i egen bil. Blev frontalkollision i korsningen - döden var ögonblicklig.

Nå, så här 48 år senare. En del har hänt med korsningen. Men debatten om säkerheten pågår fortfarande vilket i sig är bra. Men, när ska bra lösningar komma på plats...? Hur många decennier till ska det behövas av nya olyckor och mera prat...?

Så, snälla, ni som har makten och möjligheten, Agera!

Väntan löser inga problem -. har aldrig gjort det - och kommer inte göra det nu heller.

Bo Sundbäck
Åmotfors

söndag 30 oktober 2022

30 oktober 2022 - börja blogga igen.

 Har inte skrivit något här på bloggen på flera år av flera skäl som jag inte direkt skriver om här och nu.

Hur som helst - startade bloggen för precis 12 år sedan 30 oktober 2010. Då som en del i rehab i samband med sjukdom. 

Har länge tänkt att börja blogga igen, men inte blivit av, så detta 12-års minne får så att säga får bli en uppstart. Kommer skriva om olika saker och ting - minnen, historiska händelser, livet, samhällsfrågor, politik, levnadsvillkor m.m.

Så läsare - nöjer mig med att säga, så långt, jag återkommer.

// Bo


torsdag 16 november 2017

#metoo - kan faktiskt ses ur olika perspektiv

Gästbloggare Per Borg skriver här med ett försök till breddning av #metoo debatten - se människan, inte bara könet som bevekelsegrund - med denna verklighetsbeskrivning i en mindre svensk kommun.
Artikeln är lång men ta dig tid att läsa! 
Och den handlar INTE om förnekelse, förringning av kvinnors upplevda utsatthet...

#MeToo I HÅBO – KAN DET HA KOSTAT DENNE PAPPA HANS BARN?

Nu kan även kvinnor utpekas för sextrakasserier mot män. Sådant händer oftare än man tror. Det har hänt en man några gånger att det t o m blivit pinsamt när han varit ute på krogen, p g a väldigt närgångna kvinnor. Men här kommer en alldeles sann historia om en sextrakasserande socialsekreterare, som denne man råkade ut för. Jag måste nog upprepa: den är alldeles sann. Vartenda ord som står här är dokumenterat. Kommunen har fått flera chanser att tag i problemen, men händelserna är nu anmälda till polis och åklagare, med mängder av bilagor. Och detta är bara en del av historien. Helheten ser ut som Håbos eget Watergate.

Den här mannen har två pojkar, som berättade att de blev slagna av mammans nye karl. Berättelserna var så tydliga att pappan anmälde sin oro till socialkontoret i Håbo. Den socialsekreterare som var ansvarig för utredningen blev tydligen tänd på honom, för en dag strax före jul fick han ett sex-sms från henne med texten ”Vill du ligga?” Mannen anmälde direkt detta sms till socialkontoret. Efter några dagar kom en dålig bortförklaring: socialsekreteraren skulle ha lånat ut sin tjänstetelefon till en god vän. Sedan skulle ett barn ha kommit åt telefonen och skickat sms till pappan på skoj.

Socialsekreteraren hade hela julhelgen på sig för att skriva sin utredning. Låt oss gissa att hon var tvärilsk över att ha blivit avvisad och anmäld. I utredningen vände hon hela situationen: pojkarnas berättelser bedömdes inte ha något värde. I stället utpekades pappan som den skyldige: hans omsorger om barnen och hans telefonsamtal med dem sågs som skadliga för barnen. Utredningen slutade med en förhoppning om att domstolen skulle befria barnen från umgänge med en sådan pappa.

Både i Förvaltningslagen och i Håbo kommuns egna regler mot korruption står det tydligt att en tjänsteman inte får arbeta med ett ärende om hans eller hennes objektivitet och trovärdighet kan ifrågasättas. En sådan situation kallas jäv. Det struntade socialsekreteraren blankt i och hennes chefer ingrep inte. Det är svårt att tänka sig en tydligare jävssituation än när en avvisad kvinna skriver en utredning som gäller en anmälan gjord av den som inte ville bli hennes älskare.


Men historien fortsätter. Kommunen brydde sig aldrig om pojkarnas berättelser om sin rädsla för mammans sambo. I stället byggdes en ny historia upp. Två år efter att utredningen var klar, anklagade pojkarnas mamma i sin tur pappan för misshandel av pojkarna. I sin polisanmälan hänvisade hon särskilt till råd från – gissa vem! – jo, socialsekreteraren som skickat sex-sms. Det som var extremt underligt med de nya uppgifterna var att de delvis kopierade de tidigare berättelserna. Tidigare hade pappan tagit foton på lillebrors skinka och rygg, där tydliga blåmärken syntes. De hade förklarats av lillebror med att han blivit sparkad och slagen. Blåmärket på ryggen visade t o m märken efter en vuxenhand. Nu berättade storebror att han blivit slagen av pappan, så att han fått blåmärken på skinkan och ryggen.

Denna misshandelsanmälan hanterades också av socialkontoret. Gissa nu vilken socialsekreterare som gjorde den utredningen! Rätt gissat – samma sex-smsande socialsekreterare. Det blir ännu bättre. Normalt skrivs en sådan utredning under av enhetschefen. Här var det högste chefen, socialchefen, som själv skrev under! Han måste ha känt till förhistorien, eftersom sex-smset t o m hade behandlats av socialstyrelsen. Socialchefen godkände alltså i praktiken att det fanns stor risk för att denna avvisade kvinna fortsatte en personlig hämnd på pappan!

Anklagelserna ledde till rättegång. Men där blev det stopp för historierna. Vittnen berättade helt andra saker. De hade bara sett en ovanligt engagerad pappa. Domen frikände honom fullständigt, med motiveringen ”En förklaring kan vara att misshandeln aldrig har ägt rum. Det finns inte heller någon skriftlig bevisning i form av läkarintyg. Pojkarna visar inga som helst tecken på att vara barn som utsatts för misshandel av sin far”. Mamman hade i rätten kommit med nya uppgifter. Det kommenterades i domen med ”På grund av vad nu sagts har mammans uppgifter lågt bevisvärde.”


I en vettig värld skulle allt nu ha återgått till det normala. Men icke. Pappan tilldömdes umgänge i tingsrätten, två gånger t o m. Första gången skulle det vara umgänge med hjälp av umgängesstöd. Det stupade på att barnen sade ”Vi vill inte”, medan mamman stod bredvid. Den polis som var umgängesstöd berättade direkt efteråt att det var klart att det var mamman som inte ville. Andra gången vände sig mamman till socialkontoret och bad om hjälp för att stoppa umgänget. Hon höll barnen borta från skolan de dagar de skulle ha hämtats av pappan – de veckorna hade de 60 % frånvaro. En socialsekreterare lovade pappan att hon skulle göra allt för att få igång umgänget. Samma dag startade hon en utredning, där mammans umgängessabotage bedömdes som ”skydd” för barnen.

Hur har det kunnat bli så här galet?

Idag har det gått tre och ett halvt år sedan pappan sist träffade barnen. Han har försökt förstå hur detta är möjligt. Nu vet han att landet är fullt av barn som berättar att de absolut inte vill träffa den andra föräldern, trots att den föräldern bara har gett dem kärlek. Det tycks bero på att barn är lätta att manipulera. De är naturligt oerhört lojala mot båda sina föräldrar. Men en målmedveten förälder kan utnyttja denna lojalitet för att binda dem till sig. Det kan ske genom olika sorters påtryckningar.

Om vi utgår från att barnens första berättelser var sanna – att de faktiskt blev slagna av mammans sambo – är det självklart att barnen minns detta. Det finns emellertid många exempel på hur barn först berättar att de blev slagna av en person, men sedan berättar samma historia, men med förövaren utbytt. Antagligen kan man förklara detta med att barnen berättar det de tillåts minnas. Här har vi nog en mamma som har ett starkt intresse av att skjuta ifrån sig ansvaret för att hon inte kunde skydda barnen mot sambon. Det finns inspelningar, där hon säger åt barnen att de inte har blivit misshandlade, ”för när man blir misshandlad hamnar man på sjukhus”.


När barn inte får träffa en förälder på flera år uppkommer en situation som liknar Stockholmssyndromet – ni minns de bankanställda som var instängda tillsammans med rånarna. Det är ett tillstånd, där offren tar parti för förövarna. Under åratal hade barnen ingen annan trygghet än sin mamma. Hur skulle de ha kunnat fortsätta berätta något som mamman hela tiden motsade?

Men det finns mer i denna historia. Den är så infernaliskt välregisserad. Barnen har fått gå på så kallade Trappan-samtal, d v s samtal för barn som råkat ut för våld. Det är ingen terapi i egentlig mening, utan ett slags stöd, där barnen får komma med sina berättelser. De ansvariga ifrågasätter inte historierna, utan håller sig till ingångsvärdena – i det här fallet att barnen blivit slagna av pappan. De håller sig lydigt till scenariot. Typiskt är att historierna har blivit vildare, t o m efter rättegången mot pappan. Senare har de berättat att pappan hållit dem utanför relingen på en Finlandsbåt, att de tvingats byta bildäck och att en granne, som ingripit när de blivit slagna, i historien skulle även grannen också blivit misshandlad. Dessa historier har okritiskt återberättats av socialtjänsten utan rimlighetsbedömning, d v s ingen har ens frågat varför de fartygsanställda inte stoppat pappan, eller varför inte båtens övervakningskameror visat detta, om barn överhuvudtaget kan byta däck som är lika tunga som de själva, eller varför den slagne grannen inte gjort polisanmälan. Pojkarna har inga som helst positiva minnen av sin far, trots en omfattande samling bilder på glada barn tillsammans med sin pappa.


Det är just denna ensidiga bild som väcker misstanken att något inte står rätt till. Barn som verkligen blivit misshandlade brukar ofta vara oerhört lojala, och ovilliga att berätta om övergreppen. Dessa barn försöker överträffa varandra i sina avståndstaganden från pappan. En annan sak som är intressant är att storebror övertar lillebrors historia: lillebror hade blåmärken på skinkan och på ryggen. Nu berättar storebror att det var han som råkade ut för detta. Det verkar som att detta handlar om dynamiken mellan ett äldre syskon och ett yngre. Det äldre syskonet känner ett större ansvar för den påbjudna historien. Här finns det ett antal episoder, där lillebror talar om misshandel från sambons sida, medan storebror tystar ner honom. Mitt under en utredning kommer storebror, då sex år, med ett ”erkännande” av att han ljugit. Frågan är om en sexåring verkligen kan inse vad ”ljuga” innebär, utan hjälp från en vuxen. Någonting är alldeles extra märkligt i detta fall. Det verkar så välregisserat. Barnen är uppfostrade till att tydligt säga att de är rädda för pappan. De säger tydligt ”Vi vill inte” när umgängesstödet kommer. Får de godis efteråt, för att de upprepat läxan?

Låt oss gå tillbaka till den sex-smsande socialsekreteraren. Det finns ett vittnesmål, från en mamma som inte vill bli identifierad, p g a rädsla för repressalier. I en skilsmässosituation har hon uppgett att hon fick ett tydligt förslag från denna socialsekreterare om att hon kunde bli av med pappan om hon ville. Socialsekreteraren är även prickad av justitieombudsmannen för sitt agerande i en annan, liknande situation. I det fallet hade hon, tillsammans med en kollega, blivit invecklad i en fysisk dragkamp om ett barn, i samband med att hon oanmäld besökt en förälder tillsammans med den andre föräldern! Det JO-beslutet är läsvärt. Det har diarienummer Dnr 4076-2013 och går att googla fram. Om man läser mellan raderna, får man intrycket av att det var rena Vilda Västern.

Det är märkligt att samma socialsekreterare återkommer, gång på gång, vid avgörande tillfällen i denna historia. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att hon har gett mamman i detta fall tydliga instruktioner om hur hon ska hantera barnen för att stoppa umgänget med pappan. Hon verkar ha sett till att få ansvaret för viktiga beslutsunderlag under resans gång. Sådant har hänt också i andra kommuner. Pappor har fått sexuella inviter av andra socialsekreterare. Andra socialsekreterare har erbjudit mammor hjälp med att få bort pappan.


Hur kan detta tillåtas?

Håbo kommun är informerad. Ett möte har hållits med socialchefen, efter en hänvändelse till socialnämnden. När det visade sig att även socialchefen var tydligt inblandad i missförhållandena, togs en ny kontakt med socialnämnden. Den avvisades av – återigen, gissa vem! – socialchefen själv, som fortsatte traditionen att handlägga ärenden som berör tjänstemannen själv. Socialnämnden och kommunrevisorerna svarar inte längre på brev. Och det finns fler fall. Vi känner till andra föräldrar som också har råkat illa ut i Håbo. I åtminstone två fall har de flyttat från kommunen, p g a socialtjänstens arbetssätt.

Mer information dyker upp hela tiden. Den sex-smsande socialsekreteraren sades upp den 22 april 2014, med underskrift av socialchefen. Den utredning, där sex-socialsekreteraren behandlade mammans misshandelsanmälan skrevs under av socialchefen exakt samma dag, antagligen vid samma möte. Det ser ju ut som en avskedsbonus, något i stil med ”Nu när du slutar, får du möjlighet att hämnas på pappan som anmälde dig!”

Nyligen stod en insändare i en lokaltidning, där författaren beskrev extremt tjänstemannastyre i en annan verksamhet i Håbo kommun. Kanske är detta verkligheten i Håbo – tjänstemännen får göra som de vill. Sextrakasserier och barnmisshandel täcks upp, till vilket pris som helst. Det är svårt för fritidspolitikerna i en socialnämnd att hävda sig mot socialtjänstens personal, som har ett stort informationsövertag. För att inte ställa till med för stora konflikter kan det vara en enkel lösning att se genom fingrarna med problem. Politikerna vill framförallt att budgeten hålls. Sedan är det viktigt att ha kvalificerat personal. Det kanske blir svårt att behålla de anställda om man dessutom kräver att de ska följa reglerna. I stället ställer socialnämnden upp bakom rövarhistorier om att ett barn skulle ha skickat sex-sms från en anställds telefon!


I det här fallet är det två pojkar, som verkar utsättas för kvalificerad manipulation, med stöd av kommunen. De hålls avskilda från alla som kan berätta en annan historia än mamman. Mormor, morfar, och även farfar, farmor, släpps inte fram till dem. Lillebror får inte åka med skolan till badet, för där finns en anställd som kan berätta att han tycker deras pappa är en ovanligt engagerad pappa. Storebror slutade spela fotboll, för det fanns en ledare i klubben som kände pappa och kunde berätta sanningen. I flera år har de bokstavligen levt med neddragna jalusier framför fönstren. Det kan alla som bor i huset intyga. Men sådant reagerar bara vanliga människor på, inte socialtjänsten.

Vad ska det bli av barn, som mamma inte ens låter se dagsljuset? En sådan manipulation, där pojkarna får lära sig att anpassa sig till en lögnaktig verklighetsbild, kommer sannolikt att prägla resten av deras liv, om de inte får hjälp. Det är sannolikt att de då kommer att ha väldigt svårt att utveckla sina egna omdömen, och i stället ty sig till översittare, som talar om för dem hur de ska gå och stå. I detta har Håbo kommun ett förfärligt stort ansvar.

söndag 12 november 2017

Fars Dag - men inte för alla.

Gästbloggare Jan Björklund skriver om Fars Dag med innehållet pappor som inte får träffa sina barn.

FARS DAG – MEN INTE FÖR ALLA
Usel lagstiftning, cynism och samvetslöshet i perfekt kombination
Igår träffade jag mina båda döttrar. De ska ut och resa idag, så de ville fira Fars Dag med mig en dag tidigare. För en gångs skull hade jag haft en bestämd önskan om en present. Gissa om jag fick den! Den ena dottern är alltid översvallande och kastar sig spontant om halsen på mig. Den andra är litet återhållsam och började igår med att vara sur. Sen tinade hon upp, och så berättade hon att hon är sån – hon behöver tid för att känna efter hur mycket hon tycker om att vara med mig. Det kan knappast bli bättre – jag är kär, i två små flickor (ja, den ena är i och för sig nästan tonåring).
Men efteråt tänker jag på alla de pappor som inte får träffa sina barn. En del bör inte träffa barnen, för att de är dumma mot dem. Andra vill inte – dem har jag svårt att förstå. Men sedan finns det en stor grupp pappor, som kan räknas i tusental, som inte får träffa sina barn, på grund av en fullständigt fruktansvärd kombination av usel lagstiftning och en framväxande industrigren, som ägnar sig åt att skilja pappor från deras barn.
Låter det otroligt? Låt mig då börja med en svårtuggad text – regeringens proposition 2005/06:99 om nya vårdnadsregler. Den ledde till vårdnadsreformen 2006, som innebar ändringar i Föräldrabalken. Den säger att
”… ett påstående om övergrepp skall beaktas i vårdnadsmålet även om t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Är det utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp, bör en nyanserad bedömning göras av det inträffade. Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle fara illa med den föräldern som vårdnadshavare. Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer.”
Vad detta egentligen betyder är att den grundläggande rättsregeln att man betraktas som oskyldig fram till dess att man dömts inte gäller i vårdnadsmål. Visste regeringen vad den gjorde, eller var detta bara resultatet av total likgiltighet för följderna?
Följderna kan jag berätta om. Det finns idag en hel, informell industrigren som ägnar sig åt att ta bort pappor ur barnens liv. Det är vissa advokater och jurister, som ger råd till mammor om hur de ska bygga upp anklagelser mot pappan för att få bort honom. Det är vissa socialsekreterare som ger råd till mammor om hur de ska svara på frågor för att det ska se ut som om pappan är en förövare av övergrepp. Det är vissa vårdnadsutredare, som uppmuntrar mammor att berätta skräckhistorier, som egentligen bara är sagor. Det finns hela nätverk, som byggts upp under temat ”Mäns våld mot kvinnor”, där deltagarna vägrar inse hur stor andel av historierna som är falska. Detta är tragiskt ur flera synvinklar. De resurser som byggts upp för att skydda kvinnor och barn mot verkliga övergrepp, har kommit att missbrukas på ett sätt som är absurt.
Men det är värre än så. Det verkar ske en ökning av en speciell sorts fall – fall där barnen fås att berätta skräckhistorier om pappan. Jag börjar se detta som en särskild sorts entreprenader i anti-pappaindustrin. Historierna är nästan identiska – barnen berättar om övergrepp från pappans sida. Lekar förvandlas till misshandel. Duger inte verkliga händelser, hittar man på historier. Barn är påhittiga, när de väl har förstått vad mamma, tant socialtanten och tant polisen vill höra. Det är barnens naturliga lojalitet som utnyttjas.
Varför kallar jag detta för underentreprenader? Därför att jag börjar ana att detta inte är en spontan epidemi, som slår till i en omedveten, oförstående omgivning. Tyvärr tycker jag mig spåra handledning och medveten manipulation bakom dessa fall med barn som tar avstånd från sina pappor. Ta den lille pojken som berättade att mamma slog honom. Detta anmälde pappan. Då gjorde mamman motanmälan och fick skyddat boende tillsammans med barnen. Efter några månader berättade den lille pojken samma historia med förövaren utbytt – det var nu pappan som slog.
I ett annat fall hade barnen berättat för pappan att mammans sambo slog dem. Ett flertal gånger hittade socialkontoret möjligheter att avfärda anklagelserna. Den sista utredaren av dessa anmälningar skickade ett sex-sms till pappan: ”Vill du ligga?”. Han anmälde detta. Då ägnade socialsekreteraren hela julhelgen åt att vända på problematiken och lägga all skuld på pappan i sin utredning. Under de följande åren vändes historien fullständigt, så att mamman två år senare anklagade pappan för barnmisshandel. Denna gång, på mycket svagare bevisning, togs anklagelserna på fullt allvar av socialkontor och polis. Denna gång blev det åtal. Under denna tid förekommer den sex-smsande socialsekreteraren i handlingarna vid nyckelhändelser. Trots att hon var uppenbart jävig och hade anledning att hämnas på en pappa som vägrat bli hennes älskare, och i stället anmält henne, fick hon t o m stöd av socialchefen.
Pappan blev frikänd med formuleringar i domen, som tydligt säger att åtalet var totalt grundlöst. Men denne pappa har inte sett sina barn på tre och ett halvt år. Skälet är att barnen säger ”Vi vill inte” när umgänge ska ske. Ursäkta mig, men detta luktar planering och manipulation lång väg. Jag vågar påstå att den försmådda socialsekreteraren, som vet hur systemet fungerar, har gett mamman detaljerade råd för hur hon skulle instruera barnen.
Vill ni ha fler exempel? De står som spön i backen nu. Manipulerade barn berättar sina inlärda historier och tas på allvar av socialsekreterare, av halvutbildade psykologer, av anställda vid barnahus. Över alltihopa svävar ett mantra – Mäns våld mot kvinnor. Ja, ni vet väl att mäns våld mot kvinnor är ett så allomfattande begrepp att det av regeringen ha definierats som:
1. Mäns våld mot kvinnor.
2. Mäns våld mot män.
3. Kvinnors våld mot kvinnor
Det enda som inte ingår i denna definition är kvinnors våld mot män. Tycker ni detta verkar snurrigt? Tänk efter en stund till. Detta är faktiskt regeringens definition i ett uppdrag till Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet, landets främsta. Regeringen kan väl inte ha fel, och landets främsta universitet skulle väl ha protesterat om detta vore fel?
Men åter till huvudfrågan. Mammor, som vill få bort oskyldiga pappor ur barnens liv, genom att berätta lögner om övergrepp och genom att fylla barnen med lögnaktiga historier är väl rimligtvis en speciell sort? Själv har jag träffat reellt misshandlade kvinnor, som i alla fall anser att barnen har rätt till sin pappa, t o m om han har varit våldsam.
Det verkar som att en speciell sorts mammor, som uppfyller kriterierna för diverse personlighetsstörningar, gynnas av antipappaindustrin. Detta är möjligt, inte bara p g a den usla lagtexten, utan därför att något har blivit fel i domstolarnas riskbedömningar. Den ovannämnda propositionen förutsatte att socialstyrelsen skulle utarbeta riskbedömningsinstrument. Men det blev aldrig något av med detta.
Vi har ett läge, där övergrepp mot barn i första hand ses som fysiska övergrepp, som misshandel och sexuella övergrepp. Den sorts övergrepp som dessa mammor utför är psykiska – de kan liknas vid hjärntvätt. Men den sortens övergrepp har aldrig uppmärksammats ordentligt av socialstyrelsen.
Detta är en stor fara för dessa utnyttjade barn. Vi kan vara säkra på att en sådan indoktrinering av barn sätter spår, som blir kvar i vuxenlivet. Resultaten kan bli av olika slag. Det finns forskning som visar att pojkar som växer upp utan pappa är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns t o m ny forskning som kommit framt till att barn som växer upp utan pappa får hälsoproblem och kortare livslängd.
Sedan kan vi tillägga vad som rimligtvis händer med barn som tvingas upprepa lögner: kan de någonsin frigöra sig från den rollen? Kommer de att gå genom livet i jakt på nya förövare att underordna sig? Blir de fyllda av hat, därför att de innerst inne vet att de blivit manipulerade. Vi vet att Breivik var ett sådant barn.
Med andra ord: skänk en tanke idag åt alla pappor och barn som är offer för kombinationen av usel lagstiftning, en mångtusenhövdad anti-pappaindustri och mammor som rimligtvis väntar på en psykiatrisk diagnos.

onsdag 13 september 2017

Födelsedag Paulina - Kents dotter.

Delar här Facebook vännen Kent Filppus inlägg på sin Facebooksida.
Har tidigare skrivit om hans bok Utan min dotter 2012. Tyvärr har några framgång med att beröva barn dess ena förälder...
--------------------------------------------------------------------------

Idag fyller världens bästa Paulina 12 år. Tyvärr låter hennes mamma henne inte få några grattis från pappa. Därför säger jag grattis här och har en from förhoppning om att någon på nåt sätt kan bringa en grattishälsning till henne från pappa.
Det är tyvärr barnen som får betala priset för att man väljer fel mamma åt dem. Jag gjorde det felet och därför har inte Paulina fått träffa sin pappa på över 8 år. Därför har hon inte fått prata med sin pappa på över 7 år. Det är tyvärr barnen som lider för att vissa kvinnor anser att barnens främsta egenskap är att de kan användas för att jävlas med sina pappor. Stackars Paulina. Men snart är hon stor nog att själv ta kontakt - även om hennes mamma vill förneka henne rätten att ha kontakt med pappa och syskon. Den dagen blir en glädjens dag. Även om det kommer att bli svårt för Paulina att förstå varför hennes mamma utsatt henne för allt detta, en mamma som är tänkt att älska sitt barn över allt annat. Tyvärr är inte alla lämpliga att vara föräldrar, även om de rent fysiskt klarar av att bli det. Tyvärr klarar inte svenska domstolar av att skilja på "barnens bästa" och "mammas vilja" men idag har lagen ändrats så att det är förbjudet att likt Paulinas mamma kvarhålla ett barn utomlands mot vårdnadshavaren vilja. Det är ett steg framåt - för andra barn.

måndag 11 september 2017

Mitt 11 september...

Skrev på min Facebooksida tidigare idag att jag skulle skriva om min egen 11 september. Upptäckte att jag på min blogg Vittensten skrev om detta för 4 år sedan vad jag idag tänkt skriva.
Jag länkar här blogginlägget Stortingsvalg i Norge och vaka måndagen som idag för 24 år sedan. Personligt hållet... jag syftar till.
Men Obs! - när ni läser tänk på att 24 år istället nu idag är 28 år!

Början på artikeln...; 
"Andra måndagen i september vart fjärde år är det val till Stortinget i vårt grannland (naboland) Norge.
För exakt 24 år sedan, dock inte på dagens datum helt lika, var denna måndagskväll i september väldigt speciell och känslosam för mig. Datumet var den 11 september"

Håll till godo och läs hela länken ovan...

lördag 15 juli 2017

"Inte ställa grupper mot varandra..."

Meningen var att denna blogg skulle upphört men på fleras rekommendationer och önskemål så kör jag vidare här under hembygdsnamnet Vittensten. 
Så, gilla eller inte, skriv och tala medan du kan - för 8 månader sedan kunde jag inte skriva beroende på förlamning efter fallolycka 9 november 2016. Lyckades första gången efter det få ner några rader med hjälp 11 december - och det var ansträngande - kunde enbart hjäpligt använda högerhanden till att skriva. Kan jämföras med att jag vid samma tidpunkt ännu inte kunde äta med bestick själv utan matades av sjukhuspersonal...

Nåväl, som rubriken anger "inte ställa grupper mot varandra" som verkar blivit en politisk term - så förekommer detta alltid inom politiken fast då kallas det för att prioritera. Den politiker på lokal, regional och central nivå som inte håller med påstår jag far med osanning. Så är det.
Tar mig själv som exempel nu - under drygt 5 veckor nu på sommaren har jag ingen rehabhjälp trots att jag så innerligt behöver det - dagrehab på Arvika Sjukhus stängd. Och självklart är det någon/några som fattat det beslutet - om inte direkt av politiken så av de tjänstemän/-kvinnor som har politiskt bestämd delegation att fatta beslut.
Vet inte säkert men är ganska övertygad om att den öppna rehaben i t ex Uppsala där jag var opererad i nacken har verksamhet sommartid.
Finns givetvis andra exempel men det vardetta jag hade i huvudet just nu - och det är jäkligt besvärligt att inte ha någon medicinskt kunnig rehabpersonal att diskutera smärta och andra saker med...

Ordet var mitt!
Sköt om Er därute.


lördag 27 februari 2016

Bloggen går troligen i graven...

Denna blogg  synnerligen sporadiskt uppdaterad senare år och  kommer sannolikt att gå i graven under våren/försommaren.
Startade bloggen 30 oktober 2010 som ett s k eget rehabprojekt då jag var allvarligt sjuk just då och enligt rådgivande medicinsk personal skulle jag försöka fokusera på något jag själv tyckte jag var bra på för att sas komma igång från apatism.
Så svaret mitt blev: "Jag är tämligen bra (har varit) att skriva och har intresse för detta". På den vägen blev det.

Vittensten (Björkli) är mitt födelsehem och uppväxtställe. Har under årens lopp tills nu lagt åtskilliga 10 000 tals timmar där och även med glädje hjälpt mor och far på ålders höst, framförallt sedan början av 2009 då fars hjärtproblem tillstötte - bortgångna nu sedan 7 juni 2013 (far) och 31 december 2014 (mor)
Nu är det tvistemål om arvet innefattande fastigheten (stor sådan). Det märkliga är att det handlar Inte om fördelning av ekonomiska tillgångar - utan någon form av destruktiv prestige utan vinnare i s k arvsled. Prestige är som bekant en synnerligen destruktiv tanke och kraft då den påtagligt förminskar möjligheterna till praktiska lösningar där de flesta kan bli tämligen nöjda - alltså förhandling med kompromiss.
Går inte att komma dit utan att komma in på detaljer och det vill jag inte - ingen person ska känna sig direkt utpekad.

Så, det troliga är att när Vittensten blivit försålt till vem det vara månde släcks denna blogg ner.
Minnena är kvar - men de tillhör mig personligen. Känner givetvis sorg i hjärtat men försäljning till utomstående är nog bästa lösningen när ovänskapen och prestigen vunnit fäste. Tror att kära far och mor skulle tyckt detsamma om de sett det som nu pågår. Och detsamma säger de som kände far och mor väl sedan långt tillbaka. De brukar säga att om de från sin himmel ser det som pågår skulle de reagerat med ilska. Vittensten (Björkli) var deras livsverk.
Carpe Diem!



fredag 12 september 2014

Therese fyller år idag!

Grattis på Födelsedagen Therese!

Therese 25 år!

Stort Grattis på Födelsedagen Din 12/9 - 2014! 

Till världen så liten du kom - men du blir ju bara större och äldre för varje år!




Varma Grattis Hälsningar från Pappa, Farmor och lillasysterJulia!

tisdag 3 december 2013

Gästbloggare Susanne Utterberg: Sviter efter elakartad hjärntumör grund för LVU-omhändertagande!

För en tid sedan frågade jag Susanne Utterberg om hon kunde tänka sig att gästblogga i ett ärende där Mans & Familjejour varit delaktiga med ett lyckosamt resultat. Hon svarade ja på frågan. Under det C.a timslånga telefonsamtal vi hade upptäckte jag att historien var större än jag först trott. Det ledde i sin tur att jag frågade Susanne om hon även kunde berätta historien för några beslutsfattare och organisationsmänniskor - vilket hon förklarade sig villig till. I detta fallet riksdagsledamot Gunilla Svantorp samt Brottsofferjorens (BOJ) vice ordförande Monica Ekström.
Tack för din berättelse Sussane! Du är en av vardagslivets hjältar som hjälper till att göra skillnad!
Läs berättelsen nedan. I likhet med det Susanne skriver kan man knappt tro att något sådant är sant - men det är sant - vilket jag själv upptäckt under den tid jag varit engagerad i Mans & Familjejour.

---------------------------------------------------------------------------------------
Sviter efter elakartad hjärntumör grund för LVU-omhändertagande!

En flicka som fick en hjärntumör 2008 3 månader innan hon skulle fylla 9 år, med kraftig strålningsdos och cytostatikabehandling efter operation av tumören som inte gick att avlägsna till 100 % utvecklade i efterförloppet de ”senkomplikationer” som är kända hos dessa barn, men även kraftiga problem med att äta och frekventa kräkningar. Så även problem med tillväxthormonproduktionen, starr, hörselnedsättning inlärningssvårigheter, balanssvårigheter m.m….flickan är ej åldersadekvat och har missat mycket skolgång p.g.a. sjukdom och p.g.a. oförståelse för hennes inlärningsproblem i skolan.

Men då mamman efterlyste hjälp till dotterns problem med maten, då hon inte växte eller ökade i vikt (vägde vid 11 års ålder endast 23 kilo) men inte fick adekvat hjälp från sjukvården, blev mamman ”en jobbig ifrågasättande mamma”. Flickan fick en s.k. ”knapp” (PEG) på magen där man gav sondmat till en början endast näringsdryck som endast är ett tillägg till mat……även denna kräktes upp – men någon förklaring eller hjälp med detta fick dom aldrig. Vården uteblev under lång tid och kom in alldeles för sent och ingen hade någon kontroll längre på vad som var vad, och vad som var gjort och inte, inom sjukvården.

För Er som undrar vart pappan finns – så finns han, men inte i familjebilden i dagsläget men helt utan konfliktläge. Mamman har ensam vårdnad.

27 maj i år omhändertogs flickan enligt LVU med polishandräckning och placerades i ett familjehem med hemlig vistelseort och umgängesbegränsning p.g.a. en anmälan från sjukvården där man anser att mamman orsakar att ”dottern inte tillfrisknat enligt förväntningarna från sjukvården”. En sak är säker – det är bara i boken om sjukdomar där alla är lika och fungerar lika.

Socialtjänsten uppger efter omhändertagandet att ”de har ingen skyldighet till att ta fram bevis”, då mammans väninna efterfrågar fakta i ärendet. ”Det räcker med en anmälan” ”och ett sjukhus är ju en auktoritär person”…….?! Som inte heller hade några faktauppgifter att uppvisa…..

Enligt anmälan skulle en ”Nutritionsutredning och en BUP-utredning” göras, något mamman redan frågat efter. Anmälan var grundad på upp till 2 år gamla uppgifter och skriven bl.a. av en läkare som inte träffat flickan som i år fyllde 14 på över 1,5 år samt bl.a. en läkare som varken träffat barn eller förälder – bara läst journalen.

Det fanns inga således inga uppgifter eller ens kännedom om hur mycket bättre flickan hade blivit under våren 2013. Hon började äntligen känna sig friskare. Någon utredning om anhörigplacering utreddes aldrig före omhändertagandet.

Först efter 3 månader får flickan kontakt med mamman (dessföre ingen kontakt alls med någon hon kände sedan tidigare – heller ingen att prata med). Hon berättar för mamman efter första mötet om stora missförhållanden i familjehemmet både för henne och för 2 andra placerade barn. Någon nutritionsutredning skulle då inte göras enl. sjukhuset…? Mammans väninna anmäler till flickans juridiska ombud om att något är väldigt fel i familjehemmet och att flickan far illa där. Advokaten besöker flickan och gör då en orosanmälan till Socialtjänsten som kritiserar denne advokat så att hon tar tillbaka sin anmälan. Ny orosanmälan görs av mammans advokat + mammans väninna vid 2 skilda tillfällen till samma Socialtjänst som ej heller dessa gånger hörsammar att flickan mår väldigt dåligt, och till och från har självmordstankar.

Under nästan 6 månader pågår rättsliga förhandlingar med överklagningar och LVU faller i kammarrätten, men övergår då i en SoL-placering som så fint kallas ”frivilligplacering”….

I början av november tas kontakt med Ordförande för Mans- & Familjejouren i Uppsala för att i första hand få goda råd gällande ”omhändertagande av barn”…… I detta läge fanns det ingen att fråga, och ingen lyssnade på barnet eller fördes hennes talan.

Hon var helt utlämnad till sitt öde och första möten med BUP var ordnat. 1 med mamman + 1 annat med flickan sedan dagen efter med mamman, familjehemspappan, familjehemskonsulenten, soc.sekr, väninna till mamman (jag som skriver detta, och följt familjen sedan hösten 2010, dessutom Leg. Sjuksköterska) + 3 personer från BUP – dessutom så ansluter sig då även Ordförande för Mans & Familjejouren för att förstärka flickans talan och bevaka hennes rättigheter, på eget initiativ!

Han inser genast att detta barn inte har det bra och att ”något inte stämmer” efter att ha hört mamman berätta samt läst flickans egna brev och övriga handlingar i ärendet.

Under BUP-mötet som leds av BUP-chefen framkommer det att brott mot tystnadsplikten har begåtts vilket påtalas från Ordförande för Mans & Familjejouren. Vilket socialtjänsten tar illa vid sig av, med rätta – det råder stora brister gällande just tystnadsplikten som i princip ”accepteras” av de juridiska ombuden – men inte av Ordförande för Mans & familjejouren!

Äntligen någon som ser till barnets bästa och inte egen vinning!!!

Det framkommer då även hur illa flickan har farit i familjhemmet då hon vågar berätta men känner det som om hon gör det med ”livet som insats” – hon är då riktigt livrädd för det straff hon skall få under kommande kväll i familjehemmet då straff och hot tillhör vardagen där. (familjehemspappan ombeds dock lämna rummet då detta sker).

Någon förståelse för hennes ”problem” efter hjärntumören finns inte i familjehemmet.

Väninnan påtalar ytterligare oro då flickan under 6 månader inte har gått upp i vikt, inte växt och dessutom tappat sin menstruation, och frågar hur många orosanmälningar de behöver för att förstå att något är fel? Efter påtalande av flickans bästa från Ordförande för Mans & familjejouren beslutar soc.sekr. att flickan får åka med mamman hem, och lämna familjehemmet för alltid – men utlovar inte att hon får stanna hemma då beslutet inte ligger hos henne – utan hos hennes chef.

Väl hemma, så beslutas det att flickan skall få stanna hemma, börja ny skola med bättre resurser för henne. Vid återbesök vid sjukhuset så förnekar en av de anmälande läkare kännedom om anklagelserna mot mamman och hänvisar till den läkare som aldrig träffat mamman eller barnet – inför Socialtjänst, mamman, flickan och Ordförande för Mans & Familjejouren?

Ordf för Mans & familjejouren fortsätter att vara flickans starka röst och har lovat att aldrig sluta vara det, en stor trygghet för ett barn som ingen har lyssnat på tidigare....

Kostnaden för detta onödiga och ogrundade omhändertagande är ca 1 miljon kronor.
Vad det ”kostat” flickan och mamman går ej att mätas i pengar!

Dessutom nekas nu mamman (som är arbetslös) försörjningsstöd av samma Socialtjänst som försatt familjen i denna katastrofala situation och fråntar sig allt ansvar för det som har hänt.

Dessutom får nu mamman reda ut all röra som Socialtjänsten ställt till med…

Tystnadsplikten är bruten gentemot Försäkringskassa, Skatteverket, Skola, Apotek, familjehemmet m.m……..

Mans & Familjejouren via Ordföranden kommer att föra en diskussion med de från sjukvården som lämnade in orosanmälan eftersom den är gjort på felaktig grund, och om inte förändring i rutinerna görs så kommer den anmälande personalen att själva anmälas. Flera av de aktiva i Mans & Familjejouren, och väninnan till mamman, är sjukvårdsutbildade.

Nu ska mamman försörja sin dotter på luft och betala bostad med 0 :- (arbetslös sedan maj 2013) och har ej fått någon hjälp från Socialtjänsten trots upprepade rop på hjälp. Överlevt med hjälp av att släkt och vänner lånat ut pengar…

Med en del av facit i handen så trodde jag verkligen inte att samhället såg ut på detta viset och framför allt att trodde jag att ”barnens bästa” var mer än bara ett uttryck!!!

Upplever nu som om ideella föreningar, i detta fallet Mans & Familjejour, som drivs av kunskap och en önskan om att förändra och hjälpa blir en form av ”städpatrull” efter sakkunnig och s.k. välutbildad personal som totalt tappat fokus på vad som är viktigt, och sätter sin egen karriär, makten att styra och behovet att ha ”rätt” före människors liv – i detta fall små människors liv, vars enda brott är sjukdom av arten cancer……

Vet faktiskt inte vilken kamp som är den största – att överleva och kämpa mot cancer eller överleva och kämpa mot samhällets oförståelse och missförhållande p.g.a. inkompetenta människor?

Inget av detta som skett kommer att bara accepteras eller passeras utan att alla ansvariga kommer att få stå till svars!





tisdag 19 november 2013

Internationella Mansdagen 19 November...

Internationella mansdagen 19 november.


Idag är det internationella mansdagen, för de som inte visste det, har den varit den 19:e november sedan 1999. Den instiftades med stöd av FN.

Internationella mansdagen firas den 19 november i Trinidad och Tobago, Jamaica, Australien, Indien, Italien, USA, Nya Zeeland, Brasilien, Moldavien, Haiti, St Ketts och Nevis, Portugal, Singapore, Malta, Sydafrika, Ghana, Botswana, Angola, Zimbabwe, Kroatien, Uganda , Chile, Ungern, Irland, Peru, Kanada, Kina, Vietnam, Pakistan, Danmark, Sverige, Norge, Guyana, Nederländ
erna, Belgien, Georgien, Argentina, Mexiko, Tyskland, Österrike, Spanien, Frankrike och Storbritannien.

Under 2009 ratificerades följande huvudsakliga mål att beakta under internationella mansdagen:
  • Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan vardagliga arbetarklassmän som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot män, i områden med sociala tjänster, sociala attityder och förväntningar samt juridik.
  • Att förbättra relationerna mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.
Ibland firas internationella mansdagen i samband med Internationella barndagen som inträffar dagen efter, 20 november.

Källa; Wikipedia

I år, 2013, finns följande att läsa på International Mens Day i fem punkter;
  1. Att förbättra mäns medellivslängd.
  2. Att hjälpa män söka hjälp (framför allt vad gäller psykisk hälsa och prevention av självmord).
  3. Att förbättra pojkars utbildning.
  4. Att ifrågasätta passiviteten inför våld mot män.
  5. Att framhäva pappors betydelse, och manliga förebilder i allmänhet.
Här nedan finns den engelska texten i sin helhet.
  1. IMPROVING MEN'S LIFE EXPECTANCY From the moment a boy is born he can expect to live a shorter life than his female counterparts in all but four countries on the planet. There is also a huge gap in life expectancy between rich and poor countries with men in Mozambique reaching an average age of 38 while in Iceland, Israel and Switzerland men live twice as long until the age of 80. There are also huge gaps in life expectancy within countries, with men born in the poorest parts of the United Kingdom, for example, dying 10 years sooner than their fellow countrymen in the wealthiest parts of the capital city. Boys are not genetically programmed to die young so our first challenge this International Men's Day is to ask countries taking part to consider how we can help all men and boys live longer, happier, healthier lives – no matter how poor they are and no matter what country they are born in.
  2. HELPING MEN GET HELP Every year poor mental health drives over three quarters of a million people to commit suicide – and around two thirds of them are males. Men and boys all over the world can find it more difficult to access help for mental and emotional health problems and most prison populations include a significant number of men with mental health issues. This International Men's Day we are asking participating countries to consider how we can help more men and boys get the help and support they need and to take action on behalf of the hundreds of thousands of men who will take their own lives this year.
  3. IMPROVING BOYS' EDUCATION: Poor education is linked to poor health outcomes later in life so improving boys' education will also help men and boys live longer, happier healthier lives. This International Men's Day we are asking people to explore why boys in richer countries are under performing girls and also less likely to be in education, and why tens of millions of boys in poorer countries are still not completing a primary education? How can we address truancy and poor literacy rates which leave boys prone to adult unemployment, substance abuse, obesity, depression and poverty? What action can we take to focus on boys' education in a way that closes the gap between girls and boys, addresses the gaps between rich boys and poor boys, and helps us to improve the long-term health and wellbeing of all men and boys.
  4. TACKLING TOLERANCE OF VIOLENCE AGAINST MEN AND BOYS: Violence has a major impact on men's health all over the world. Every year over half a million people die from violence and 83% of them are men and boys. A similar proportion of the global burden of disease (ill-health, disability or early death) from violence is borne by boys and men. Yet while there are now a number of deserved global campaigns to tackle violence against women and girls, there are no such campaigns to help men and boys. Why are we so tolerant of violence and abuse against boys and men and why do we still tolerate a world where we send boys and young men to fight wars on behalf of the adults in power? This International Men's Day we are asking for actions we can take to help men and boys live in a less violent world and challenge our collective global tolerance of violence against men and boys.
  5. PROMOTING FATHERS AND MALE ROLE MODELS: Fathers and male role models play a vital role in helping boys make a healthy, happy and positive transition from boyhood to manhood. How can we give boys a right to family life that gives them an equal opportunity to know and experience both their father and mother and ensure that their role as a future father is equal to girls' role as future mothers? Giving boys a range of positive life choices in terms of family, work and leisure can help us reduce the number of boys whose choices are limited and end up poor, illiterate, unemployed, homeless, imprisoned and isolated. This International Men's Day we are asking what actions we can take to give all boys access to a variety of male role models and ensure their country's laws and practices give them an equal right to fatherhood, with all the support they need to be the best fathers they can be.
Dagen firas ännu inte i någon större utsträckning i Sverige. Men mansfrågorna diskuteras på olika sätt.
Här är är en artikel publicerad idag (för ett år sedan) som tar upp frågan Dags att ta männen på allvar. Ur artikeln inledningsvis:
Idag är det Internationella Mansdagen. Hur uppmärksammar man det? ”Lyssnar på Manowar, äter kött och sniffar bensin”? Eller kopplar ur bilens antispinn och ABS? Nej, itwitterflödet hittar man på sin höjd skojfriska förslag och på mer lågsniffande nivå menande påminnelser om att dagen sammanfaller med världstoalettdagen. Där finns också spydiga inlägg om att det minsann är mansdagen varje dag och att den är en lika bra idé som om vi skulle fira heteropride.
Ändå finns ett allvar värt att uppmärksamma bakom initiativet. Temat för årets mansdag är strävan efter längre, gladare och hälsosammare liv för män. Även om mäns medellivslängd sakta ökar är det fortfarande ett faktum att sådant som självmord, olyckor, missbruk och hjärt- kärlsjukdomar bidrar till mäns överdödlighet.
Så – hur ska vi stötta våra män? En som försöker blicka högre och längre än nivån med giftiga twitterinlägg, är The Guardians Ally Frogg som till sist tycker sig se fröet till en ny internationell mansrörelse – en som kompletterar kvinnorörelsen. ”Mansfrågor måste beaktas tillsammans med kvinnofrågor inte minst eftersom våra liv och vår välfärd är sammanflätade”, skriver Ally Frogg.
Klockan är nu snart midnatt - och dagen 19 september inträder då. Just precis kl 24.00 tänker jag tända ett ljus - och ha en förhoppning om en ökad insikt att både män och kvinnor kan vara både offer och förövare.

måndag 16 september 2013

Konstigt mail (tycker jag) - Swedbank...?

Konstigt mail.  Är det någon mer som fått liknande. ...?
Bluff, eller...?
Vad göra...?
Kontakta bank, polis m.m.....?

---------------------------------------------------------------------------
Mailet:
SwedBank Privat postmaster@etg-tech.com via p3nlh151.shr.prod.phx3.secureserver.net 
12 sep (4 dagar sedan)
till mig
Var försiktig med detta meddelande. Liknande meddelanden har använts för att stjäla personliga uppgifter. Om du inte litar på avsändaren ska du inte klicka på länkar eller svara med personliga uppgifter.  Läs mer
Bäste kund,

Vi informerar dig om att ditt kreditkort har upphävts av oss efter de nya säkerhetsåtgärder som vidtagits för att bekämpa bedrägerier
Köpa på Internet har blivit vardagsmat. Med dem har visat ett ökande behov av säkra betalningar för både konsumenter och handlare webbplatser.

Din bank har registrerat ditt Visakort för Verified by Visa för att skydda ditt kort mot obehörig användning.
Du måste bekräfta registreringen av kortet genom att fylla i fälten nedan, tryck på "Nästa" för att bekräfta registreringen

När du fortsätter att agera på ett Internet-företag med en Verified by Visa och Master Card Secure logotyp, kommer du att uppmanas att ange koden för att godkänna köpet.

Visa och MasterCard har en autentisering med förmåga att bekämpa missbruk av kreditkort på Internet.
Kundsupport.
Copyright 1999-2013 VerifedByVisa & Master SecureCode. Alla rättigheter förbehållna.


Tack på förhand för erfarenhetstips!
Ha dä gôtt!

Bo

torsdag 12 september 2013

Grattis på Födelsedagen Therese!

Therese 24 år!



Stort Grattis på Födelsedagen Din 12/9 - 2013! 
Till världen så liten du kom - men du blir ju bara större och äldre för varje år!


(Stevie Wonder - Happy Birthday!)

Varma Grattis Hälsningar från Pappa, Farmor och Julia!

måndag 9 september 2013

Stortingsvalg i Norge och vaka måndagen som idag för 24 år sedan. Personligt hållet...

Andra måndagen i september vart fjärde år är det val till Stortinget i vårt grannland (naboland) Norge.
För exakt 24 år sedan, dock inte på dagens datum helt lika, var denna måndagskväll i september väldigt speciell och känslosam för mig. Datumet var den 11 september.

Min dotter Therese,s mor (Therese var då ännu inte född) var gravid i början på sjätte månaden.
Veckan före denna andra måndag i september hade Therese blivande mor åkt till Oslo, eller byen som di sier i Norge, för att besöka sin mor samt vänner där.

Efter hon varit där någon dag fick jag besked via telefon att hon varit tvungen att åka in till Sentralsykehuset i Akershus Fylke i utkanten av Oslo. Det verkade troligt att hon fått svangerskapsforgiftning, havandeskapsförgiftning på svenska.

Nåväl, denna kväll för 24 år sedan vid c:a 18.30-tiden ringde hon till mig och sa att de måste förlösa henne i morgon bitti strax efter 8-tiden.
Och jag sa att jag kommer dit. Sedan slutade samtalet.

Jag blev sittande och det virvlade av tankar genom mitt huvud. Vad i all världen händer nu...? Hur kan detta gå...? På ett ögonblick kom jag att bli varse sådan man läst om någon gång i media om. Jag visste i praktiken så gott som ingenting om detta.

Jag satte mig i fåtöljen och såg på norsk TV, NRK som så gott som alla hushåll nära gränsen fick in via vanlig gammeldags antenn. Då var det valvaka. Kombattenterna, profilerna, i norsk politik på 1980-talet var Gro Harlem Brundtland för Arbeiderpartiet och Kåre Willoch för Höjre. Fast i det valet var Höjres partiledare Jan Peder Syse.
Valet vanns av de borgerliga och Syse blev statsminister efter Brundtland. Denna regering satt i ca ett år då den sprack när Senterpartiet drog sig ur pga oenighet i frågam om EG (nuvarande EU) och EES-samarbetet.
Brundtland kom då tillbaka som statsminister.

Kvällen, och natten, gick - och jag kom inte ihåg dagen efter hur valet hade gått. Det läste jag in i efterhand senare. Mina tankar var då helt fokuserade på morgondagen.
La mig och försökte sova - men det var helt omöjligt. Fick inte en blund i ögonen. Efter en enkel frukost, aptiten var inte den bästa pga min oro, Vid 6-tiden tog jag bilen och åkte till Oslo. Var framme och parkerade bilen vid sjukhuset vid 8-tiden.

Gick in på avdelningen där den blivande modern låg. Hon var vädigt dålig och låg med dropp, om jag nu minns rätt. Då fick jag besked  om att det hade kommit emellan akuta fall och att förlossningen skulle ske någon timme senare.

Någon gång vid 10-11-tiden på förmiddagen var det då dags. Jag körde själv sjukhussängen till förlossningsavdelningen. Men jag fick inte följa med in då det var fråga om ett kirurgiskt ingrepp, kejsarsnitt.
Jag fick vänta utanför, Jag väntade, väntade och väntade. Tyckte tiden stod nästan stilla.
Framemot halv 12-tiden kom personalen ut med bebisen i en kuvös för vidare transport till neonental-avdelningen för (hoppas jag stava rätt) för tidigt födda barn. Barnet, Therese, var född i vecka 27 och vägde 800 gram. Hon var född kl 10.59. Det minns jag tydligt som det var igår.
På den tiden var gränsen för att klara för tidigt födda barn vid 26:e graviditetsveckan.

Nu började en ny resa genom livet som i sitt akuta tillstånd kom att pågå några månader. Men mera om det någon annan gång, kanske...

I vilket fall så var personalen på avdelningen helt underbara - trots inte helt moderna lokaler. Det var trångt vill jag minnas. Stämningen på avdelningen var väldigt familjär. Tack, om nu någon där möjligen läser detta. Ni var/är guld värda.

Det var andra måndagskvällen i september 1989.

P.S. Lite svårt att sätta bra lämplig rubrik på detta blogginlägg. Synpunkter på det mottages gärna.

onsdag 4 september 2013

Missa Inte kvällens Uppdrag Granskning!

I kväll visar SVT;s Uppdrag Granskning. Det är en skakande berättelse om rättsosäkerhet i fallet Erik.
"Efter veckor i häkte beslutade åklagaren att avskriva alla misstankar mot Erik. Han släpptes och trodde att livet snart skulle återgå till det normala.
Men processen hade precis tagit sin början. Utredare från socialtjänsten som lyssnat på förhöret med Ellen var övertygade om att Erik trots allt är skyldig. Bara två veckor innan åklagaren beslutade att inte väcka åtal slog socialtjänstens utredare i sin utredning fast att Erik var skyldig till de anklagelser som riktats mot honom:
”’Ellen’ är ett litet barn vars hälsa och utveckling tagit skada av att hon varit utsatt för sexuella övergrepp och försummelse hos sin pappa.”
Bo Edvardsson, docent i psykologi, är expert på socialtjänstens utredningsarbete. Han dömer ut utredarnas slutsatser.
- Det visar på en förbluffande amatörism, utredningsmetodiskt, att skriva den här meningen. Dessutom är det ju hänsynslöst mot den som drabbas av meningen. Det är ju så att Sverige är anslutet till Europakonventionen och enligt den så ska alla betraktas som oskyldiga till dess att de är dömda i domstol för någonting. Här kan man ju tala om att socialtjänsten gör sig till domare och talar om vad som har hänt, säger Bo Edvardsson"
Kolla gärna in den korta videon här...;  Socialtjansten undanhaller barn fran frikand man.


Nils Hanson:  Därför sänder vi kvällens program,   Länk här.

"Under årens lopp har Uppdrag gransknings redaktion fått många samtal och brev från förtvivlade pappor som anklagas för att förgripit sig på sina egna barn och som hävdar att de saknar möjlighet att försvara sig. Papporna ser sig som rättslösa i ett system där en omvänd juridisk ordning råder: de betraktas som skyldiga fram till det att de själva bevisat motsatsen.
Beskedet från vår redaktion är nästan alltid negativt: ”Vi kan tyvärr inte göra något”.  Anklagelse står emot förnekelse. För en journalist är det därför oftast en omöjlig uppgift att bedöma sanningshalten i pappans påstående om rättsövergrepp. Arbetet försvåras dessutom av den sekretess som av förklarliga skäl begränsar insynen. Att ett barn är inblandat och kan skadas av publiceringen kan i sig vara ett fullgott skäl att inte närma sig ett sådant här fall"
 Kvällens reportage påminner om ”Fallet Ulf” i så måtto att här finns uppgifter i utredningar som går att kontrollera. Vår reporter Jorun Collin har funnit långtgående slutsatser av socialtjänsten som inte tål en närmare granskning men som likafullt ledde till att en pappa blev fråntagen vårdnaden om sin dotter. Pappan betraktas som skyldig fastän han i juridisk mening är oskyldig.
"Det är upp till honom själv att bevisa sin oskuld, precis som så många andra pappor tidigare sagt till oss. Därför är det motiverat att sända kvällens program.
För att minimera risken för igenkännande har vi vidtagit den ovanliga åtgärden att inte berätta på vilken ort fallet har utspelats. Det innebär att även ansvariga tjänstemän anonymiseras. Allt för att skydda de drabbade i denna familjetragedi"
En som själv vet av flerårig verksamt är Joakim på Daddys Blogg. Han skriver bl a så här...;

"Pappanissar, papparättshaverister, pas-förespråkare, pappisar, bitterkukar, kvinnohatare...epiteten haglar när feminister ska beskriva papporna som slåss för att få behålla kontakten med sina barn. Familjerätterna och socialtjänsterna kallar oss inte sådana saker. I alla fall i våra ansikten. Dom kallar oss istället incestuösa, misshandlare, pedofiler, kontrollerande och kvinnofridskränkare. För det har barnens mammor sagt och "varför skulle dom ljuga"?  Dessutom "vet dom ju minsann hur män är". Det har dom fått lära sig av kvinnojoursaktivister och genusvetare som håller föredrag på socialhögskolorna och kurser för socialtjänstemän över hela landet.  Sedan tar dom våra barn ifrån oss. Vårt hjärta. Vårt allt. Utan att tveka eller eller blinka förstör dom våra liv. Barnens bästa kallar dom det.  

Mainstreamfeministerna sitter i TV, i radio och i tidningar och kallar oss dagligen för patriarkat, maktfullkomliga och kränkta vita män. Och så har vi den stora gruppen som inte kallar oss någonting. Dom som tittar bort och inte bryr sig. I alla fall inte förrän det är dom själva som drabbas. Då säger dom "jag kunde aldrig tro att det var så här, att det kan få gå till så här. Hjälp oss, vad skall vi ta oss till?" Nya "pappanissar" strömmar till hela tiden. Mycket till hjälp har inte samhället att erbjuda. Tabletter mot depression och för insomning. Det är vad det svenska samhället erbjuder män i kris. Därför kommer dom till oss.

En pappas kamp för sitt barn är en ensam resa. En mörk ångestfylld resa genom hat, misstänksamhet, förakt och ignorens. Min egen varade i sju år. Jag har blivit kallad allt det ovanstående och mycket mer. Ändå kan inte människor som är utbildade och har betalt för att upprätthålla lag och rätt förstå varför jag är arg. Istället för att hjälpa dömer dom mig för PUL brott och påstår att det är jag som har kränkt min dotter. Kommunjurister har försökt stänga min blogg och kallat mig för arbetsmiljöproblem. Även dessa har givetvis gått på utbildning i genusperspektiv och jämställdhet. Även dessa vet ju att män är i grunden onda individer, även om dom själva förstås är undantagen som bekräftar regeln. 

Maria Sveland beskriver mig och  övriga drabbade pappor som hatare av kvinnor i sitt hyllade snyftpekoral "Hatet". Jag har kallats psyksjuk, missbrukare, sexualbrottsling, lögnare, en fara för mitt barn och tusen värre saker på 1500 sidor på Flashback. På andra så kallade "feministhumanisters" bloggar blir jag  kallad "mördare" och "hejduk". Hur mycket skit ska en oskyldig människa behöva ta för att han står upp för sig själv och sin självklara rätt att få vara pappa till sina barn? Jag har ju aldrig ens bedömts vara olämplig på något sätt?"

Om du mot förmodan skulle missa kvällens program kommer det ett antal repriser. Missa inte!
Hoppas att detta startar en konstruktiv debatt. Och ducka inte!