Gästskribent Mats Parner; IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE…

Jag har på min Facebook sida inbjudit mina Facebookvänner att vara gästskribent på min blogg! Valfritt ämne. Samhällsfrågor - livet i stort och litet. Här kommer ytterligare ett bidrag från Mats Parner.   

Hej igen, Bo!

Skulle du vilja ha ytterligare en Parner-skröna på din V-blogg, så får du gärna lägga rabarber på raderna härnedan. Där behandlas lite musik- och filmhistoria i lössläppt form.

Bästa hälsningar: Mats.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE…

Ett par rader om ett öststatsmord och vårt behov av nya marschkängor – och om den s. k 68-rörelsen

 

En tidig vårdag i nådens år 1866 försvann den unga Laura Foster under mystiska omständigheter från hemmet i Wilkesboro, North Carolina, USA, och påträffades död i slutet av maj efter en tids intensivt spaningsarbete. Ms Foster befanns vara gravid i fjärde månaden och hade uppenbarligen mördats – enligt vad som påstods med en skarpslipad kniv som enda tillhygge. Någon hade stämt träff med henne on the mountain, utdelat det dödande hugget, omsorgsfullt begravt henne och sedan flytt berget och fältet.

Denne någon troddes vara den mördades 23-årige fästman, som slagits på sydstatssidan i det nyligen avslutade inbördeskriget – 1861-1865 – och ganska allmänt betraktades som en skummis. Mannen ifråga ägde dessutom ett grundmurat rykte som kvinnojägare. Det var rimligen ingen slump, ansåg man, att den unge krigsveteranen försvunnit tillsynes lika spårlöst från jordens yta som Laura Foster och vid samma tidpunkt som hon.

Själv resonerar jag i princip likadant. Efter att ha läst dussinvis med gulnade tidningsartiklar (och även en massa rättegångsprotokoll från 1800-talets North Carolina) tror jag mig ha fattat vad som hände i nästan varje detalj:

Faktum är att Ms Fosters tillkommande – som visserligen förlorat varje möjlighet att komma till – mycket riktigt schappade i samma ögonblick, som tistlarna började bränna under hans breda fotsulor. Så som det anstår äkta amerikaner drog vår 23-årige antihjälte västerut, klättrade över bergen i Appalacherna, passerade Chattanooga (choo choo!), bligade lystet i riktning mot Nashville men valde till slut att göra halt vid en farm i Tennessee. Där presenterade han sig som Mr Tom Hall och skakade hand med ägaren – en major James W. M. Grayson. De två männen log förbindligt mot varandra.

Av lätt insedda skäl hade stackars Tom H slitit ut sina marschkängor under flykten från Wilkesboro. Nu undrade han, med spelad blygsamhet, om han möjligtvis fick chansen att tjäna ihop till nya pjäxor via ett par dagsverken hos Grayson. Denne nickade bifall och lät Mr Hall bli daglönare på farmen i noga räknat fyra dygn. Efter fullgjort värv hastade flyktingen vidare mot nya djärva mål och med splitternya märkesdojor på fötterna.

Men bara timmen senare fick major Grayson på nytt oväntat besök, den här gången av ett gäng beridna ombud för sheriffen i Wilkesboro, och skyndade sig att återigen brygga sotsvart Gevalia-kaffe. De nyanlända förklarade att skummisen ”Hall” i själva verket hette Thomas Dula – där efternamnet uttalades ”Dooley” – samt att denne var skäligen misstänkt för att ha tagit en viss Laura Foster av daga. Mer än så behövde inte sägas. I nästa minut sadlade männen sina ädla springare, spottade begagnat snus nävarna och forsade fram på hästryggen över den tårdränkta prärien. Med Grayson i främsta ledet togs jakten upp.

Den arme Hall/Dooley blev ett enkelt byte för lagens hingst- och stoburna väktare. Femton kilometer väster om Mountain City tvingades han ge upp för gott och släpades därefter hem på den konditionsstarkaste pållens rygg hela vägen till Wilkesboro. De färska blåsorna på hans sargade fötter brände som eld.

Någon fair trial i genuin mening blev det aldrig för den nu 24-årige Thomas Dula. I två processer förnekade han all skuld men dömdes slutligen till döden för att ha utsläckt Laura Fosters liv. Den 1 maj anno 1868 hängdes Mr Tom Dooley i Statesville-fängelset i North Carolina. Ett våldsamt kast genomfor hans kropp i dödsögonblicket.

Sedan dess talar vi som bekant i politiska kretsar om ”68-rörelsen”.

Nittio år senare – 1958 – lanserade den amerikanska sång och gitarrgruppen The Kingston Trio sin oförglömliga megasuccé Tom Dooley, som i månader och år toppade alla hitlistor med självaktning över nästan hela världen. ”If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee”, heter det i refrängen. Just det: om inte den satans majoren Grayson funnits, så hade jag, Tom D, fortfarande rullat hatt i Tennessee.

Året därefter, på hösten 1959, nåddes Sverige av den filmatiserade Hollywoodprodukten Tom Dooley rebellen. Men det hafs- och hastverket hade inga som helst beröringspunkter med verklighetens Thom Dula (1843-1868) och förtjänade inga lovord. Dock skall nämnas att titelrollen spelades av en viss Michael London.

Samme man gjorde ju långt större lycka som ”Little Joe” i ett helt annat sammanhang.

 

”Hang down your head, Tom Dooley / Hang down your head and cry / Hang down your head, Tom Dooley / Poor boy, you’re bound to die

I met her on the mountain / And there I took her life / Met her on the mountain / And stabbed her with my knife

This time tomorrow / Reckon where I’ll be / If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee

This time tomorrow / Reckon where I’ll be / Down in some lonesome valley / Hanging from a white oak tree.

Gästskribent Mats Parner. "En oförglömlig dag på Stormarknaden i Skänninge"

Jag har på min Facebook sida inbjudit mina Facebookvänner att vara gästskribent på min blogg! Valfritt ämne. Samhällsfrågor - livet i stort och litet. Kravet är dock att det INTE får innehålla kränkande tillmälen mot andra. Intresserad..? Mats Parner  är först ut. Du kan också titta på hans Blogg här.  Tusen Tack Mats!

Hej, Bo!

Jag noterade, häromsistens, att du bjuder in gästskribenter till din V-blogg. Förhoppningsvis är det ganska kul om än en smula allvarligt inledningsvis. Det är heller inte så Värmlandsanpassat, men det behöver det väl inte vara. Jag återkommer gärna fler gånger, om du vill!      Bästa hälsningar: Mats P!

------------------------------------------------------------------------------------- ------

EN OFÖRGLÖMLIG DAG PÅ STORMARKNADEN I SKÄNNINGE

Ett par rader om en genuin marknadsundersökning i nådens år 2010

 

Den handel och vandel som folk och fän bedriver på s. k höst- och vårmarknader är utförligare dokumenterad i svensk litteratur än nästan allt annat. Påståendet kan förefalla överdrivet men låter sig enkelt bevisas.

Det var sålunda en aftonstund i Värnamo på marknaden, som ”Per och Kersti bytte ring” med Carl Snoilsky som rimmande förlovningsvittne, och det var på Knutsmässan i Örebro, som ”Märta Jansdotter blev det första offret för blåpåsen” i Hjalmar Bergmans nyckfulla regi. Vidare har August Strindberg rosat Lövmarknaden i Stockholm, medan Carl Tersmeden gett Påhlsmässan i Hedemora ett blommigt masansikte. Till detta kommer att Distingen i Uppsala gått till historien som Marika Stiernstedts speciella marknadsfavorit – samt att Oxhälja i Filipstad som bekant mutats in av framlidne tivoliarbetaren Nils Ferlin:

”Rus och brus och marknadstorg/ Kom och låt oss höra!/ Har du varor i din korg/ till att saluföra?”

Men den ojämförligt främsta marknadsskildringen i vår litteratur finner vi givetvis i Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag. Där arrangeras ett sällan skådat fyrverkeri av galna upptåg med Kivik som tummelplats och med Bombi Bitt som självskriven huvudaktör. ”En skånsk motsvarighet till Huckleberry Finn” skrev en entusiastisk recensent i Värmlands Folkblad (12 november 1932) om Piratens BB.

Tyvärr är Skänninge stormarken alltjämt ett oskrivet blad i svensk vitterhet. Men den bristen är lätt avhjälpt; jag har själv bevistat de femtionio (59) senaste marknaderna i min gamla hemstad och har länge närt en önskan att bli marknadskrönikör. Inte minst 2010 års begivenheter är väl värda en mässa eller rent av två. Mina personliga intryck av fjolårets höjdpunkter ser ut på sätt som nu följer:

På Stora torget och Vadstenagatan sköt kommersen fart, minns jag, redan vid hanegället på onsdagsmorgonen.

Trots det ymniga regnandet var både knallar och knallor i sitt esse och visade prov på oanad handlingskraft. Alla slags nyttigheter gick bort för en spottstyver, och hundratusentals marknadsvänner kunde äntligen bärga livets nödtorft och mer än så: kopparpannor från Höganäs, polkagrisar från Gränna, örngott, stinkbomber, regnkläder och kulörta häftstift, råttfällor med inbyggd katt, urläckra nätundertröjor och antika seriemagasin av oskattbart värde. Två vänsterskor i samma par (alternativt två högerdito) bjöds ut till hugade spekulanter, liksom verksam medicin mot alla hittills kända sjukdomar i mänsklighetens historia. Ja, allt fanns i lager. Jag häpnade, och mina ögon tårades av rent och oförfalskat habegär.

I det magnifika öltältet vid Rådhuset slet som vanligt tre dussin svettiga bonddrängar från Vallerstad och Öjebro allt vad det gråspräckliga tälttyget höll. Det beska mjödet skummade, glasen klirrade, drycken tappades från fat till flaska, och köerna ringlade sig i dubbla led via Lagmansberga ända bort till Fivelstad kyrka. En liter Heineken slumpades bort för en femtioöring, och två liter Dortmunder Actien Bier kostade bara en krona. Nöjde man sig med Lyckholms lättöl fick man till och med betalt.

Den traditionella hästmarknaden – som inte skall förväxlas med höstmarknaden! – ägde i fjol rum på det anrika Munkgärdet för första gången.

Också här var kommersen livlig, och många av oss höjde på ögonbrynen, när femåriga hingsten Serenad (fallen efter dubbla Elitloppssegraren Copiad från Värmland) plötsligt bytte såväl skor som ägare och i stället hamnade i stallet på Bjälbo Gård. Även en flock vita fuxar och skäckar gick åt som smör i solsken precis som de fjäderlätta Hannover-springarna, arabiska vildhästarna och mongoliska fullbloden. I skymningen bjöd hästhandlarfacket på apelkastad biff. De resterande hästkrafterna lät sig väl smaka i likhet med den tillresta menigheten.

Uppe på tivoliområdet halvvägs till Mjölby serverades negerbollar, vidbränd korv, spunnet socker, varm pilsner, nyfångad röding från den brusande Skenaån och en rad andra delikatesser. I polisens frånvaro körde man också motorcykel helt uppåt väggarna, sköt bom med hagelgevär och tävlade i kast med fullvuxen dvärg. Den tveklöst största attraktionen var emellertid, för tredje året i följd, mästerbrottaren, dansören och världsartisten Frankie Boy Anderssons närvaro. Redan på tisdagskvällen hade Andersson landat med sin privata jumbojet i ”Månsjön” uppe på Väderkvarnsbacken, och under de följande två dagarna gick han sedan bejublade uppvisningsmatcher mot Ture Lång, Niclas Schenander, Ivar Sixten, Lasse Wede, Leif Dernevik, mig själv och flera andra prominenta Skänningebor. Att Frank imponerade med sina väldiga marknadskrafter är på intet vis någon överdrift.

Men allt detta är ju redan historia, som man ibland säger. Låt oss därför hoppas att årets upplaga av Skänninge stormarken – den största i Sverige vid sidan av Kiviks marknad – blir en lika genuin folkfest som fjolårets.