Missa Inte kvällens Uppdrag Granskning!

I kväll visar SVT;s Uppdrag Granskning. Det är en skakande berättelse om rättsosäkerhet i fallet Erik.

"Efter veckor i häkte beslutade åklagaren att avskriva alla misstankar mot Erik. Han släpptes och trodde att livet snart skulle återgå till det normala.
Men processen hade precis tagit sin början. Utredare från socialtjänsten som lyssnat på förhöret med Ellen var övertygade om att Erik trots allt är skyldig. Bara två veckor innan åklagaren beslutade att inte väcka åtal slog socialtjänstens utredare i sin utredning fast att Erik var skyldig till de anklagelser som riktats mot honom:
”’Ellen’ är ett litet barn vars hälsa och utveckling tagit skada av att hon varit utsatt för sexuella övergrepp och försummelse hos sin pappa.”
Bo Edvardsson, docent i psykologi, är expert på socialtjänstens utredningsarbete. Han dömer ut utredarnas slutsatser.
- Det visar på en förbluffande amatörism, utredningsmetodiskt, att skriva den här meningen. Dessutom är det ju hänsynslöst mot den som drabbas av meningen. Det är ju så att Sverige är anslutet till Europakonventionen och enligt den så ska alla betraktas som oskyldiga till dess att de är dömda i domstol för någonting. Här kan man ju tala om att socialtjänsten gör sig till domare och talar om vad som har hänt, säger Bo Edvardsson"

Kolla gärna in den korta videon här...;  Socialtjansten undanhaller barn fran frikand man.

Nils Hanson:  Därför sänder vi kvällens program,   Länk här.

"Under årens lopp har Uppdrag gransknings redaktion fått många samtal och brev från förtvivlade pappor som anklagas för att förgripit sig på sina egna barn och som hävdar att de saknar möjlighet att försvara sig. Papporna ser sig som rättslösa i ett system där en omvänd juridisk ordning råder: de betraktas som skyldiga fram till det att de själva bevisat motsatsen.

Beskedet från vår redaktion är nästan alltid negativt: ”Vi kan tyvärr inte göra något”.  Anklagelse står emot förnekelse. För en journalist är det därför oftast en omöjlig uppgift att bedöma sanningshalten i pappans påstående om rättsövergrepp. Arbetet försvåras dessutom av den sekretess som av förklarliga skäl begränsar insynen. Att ett barn är inblandat och kan skadas av publiceringen kan i sig vara ett fullgott skäl att inte närma sig ett sådant här fall"

 Kvällens reportage påminner om ”Fallet Ulf” i så måtto att här finns uppgifter i utredningar som går att kontrollera. Vår reporter Jorun Collin har funnit långtgående slutsatser av socialtjänsten som inte tål en närmare granskning men som likafullt ledde till att en pappa blev fråntagen vårdnaden om sin dotter. Pappan betraktas som skyldig fastän han i juridisk mening är oskyldig.

"Det är upp till honom själv att bevisa sin oskuld, precis som så många andra pappor tidigare sagt till oss. Därför är det motiverat att sända kvällens program.

För att minimera risken för igenkännande har vi vidtagit den ovanliga åtgärden att inte berätta på vilken ort fallet har utspelats. Det innebär att även ansvariga tjänstemän anonymiseras. Allt för att skydda de drabbade i denna familjetragedi"

En som själv vet av flerårig verksamt är Joakim på Daddys Blogg. Han skriver bl a så här...;

"Pappanissar, papparättshaverister, pas-förespråkare, pappisar, bitterkukar, kvinnohatare...epiteten haglar när feminister ska beskriva papporna som slåss för att få behålla kontakten med sina barn. Familjerätterna och socialtjänsterna kallar oss inte sådana saker. I alla fall i våra ansikten. Dom kallar oss istället incestuösa, misshandlare, pedofiler, kontrollerande och kvinnofridskränkare. För det har barnens mammor sagt och "varför skulle dom ljuga"?  Dessutom "vet dom ju minsann hur män är". Det har dom fått lära sig av kvinnojoursaktivister och genusvetare som håller föredrag på socialhögskolorna och kurser för socialtjänstemän över hela landet.  Sedan tar dom våra barn ifrån oss. Vårt hjärta. Vårt allt. Utan att tveka eller eller blinka förstör dom våra liv. Barnens bästa kallar dom det.  

Mainstreamfeministerna sitter i TV, i radio och i tidningar och kallar oss dagligen för patriarkat, maktfullkomliga och kränkta vita män. Och så har vi den stora gruppen som inte kallar oss någonting. Dom som tittar bort och inte bryr sig. I alla fall inte förrän det är dom själva som drabbas. Då säger dom "jag kunde aldrig tro att det var så här, att det kan få gå till så här. Hjälp oss, vad skall vi ta oss till?" Nya "pappanissar" strömmar till hela tiden. Mycket till hjälp har inte samhället att erbjuda. Tabletter mot depression och för insomning. Det är vad det svenska samhället erbjuder män i kris. Därför kommer dom till oss.

En pappas kamp för sitt barn är en ensam resa. En mörk ångestfylld resa genom hat, misstänksamhet, förakt och ignorens. Min egen varade i sju år. Jag har blivit kallad allt det ovanstående och mycket mer. Ändå kan inte människor som är utbildade och har betalt för att upprätthålla lag och rätt förstå varför jag är arg. Istället för att hjälpa dömer dom mig för PUL brott och påstår att det är jag som har kränkt min dotter. Kommunjurister har försökt stänga min blogg och kallat mig för arbetsmiljöproblem. Även dessa har givetvis gått på utbildning i genusperspektiv och jämställdhet. Även dessa vet ju att män är i grunden onda individer, även om dom själva förstås är undantagen som bekräftar regeln. 

Maria Sveland beskriver mig och  övriga drabbade pappor som hatare av kvinnor i sitt hyllade snyftpekoral "Hatet". Jag har kallats psyksjuk, missbrukare, sexualbrottsling, lögnare, en fara för mitt barn och tusen värre saker på 1500 sidor på Flashback. På andra så kallade "feministhumanisters" bloggar blir jag  kallad "mördare" och "hejduk". Hur mycket skit ska en oskyldig människa behöva ta för att han står upp för sig själv och sin självklara rätt att få vara pappa till sina barn? Jag har ju aldrig ens bedömts vara olämplig på något sätt?"

Om du mot förmodan skulle missa kvällens program kommer det ett antal repriser. Missa inte!

Hoppas att detta startar en konstruktiv debatt. Och ducka inte!

Sommarlägret i Mangskog. Inlägg 3

I väntan på flera dagrapporter lägger jag in denna annonsering, enl nedan. Info finns även Jössehäringar hjälper barn.

Måndag den 15 juli klockan 18.00 anordnas en Ukrainsk kväll i samband med pågående sommarläger i Rinnens skola i Mangskog.
Då bjuder barnen på sång och musik och kanske lite lekar innan det är dags att sätta sig till bords och avsmaka mat typisk för Ukraina.

Torsdag den 18 juli samma tid är det så dags för en Belarusisk (vitrysk) kväll då givetvis med traditioner och mat från det landet.
Båda dessa kvällar är öppna tillställningar för alla som önskar delta och vi hälsar givetvis alla våra sponsorer extra varmt välkomna till dessa kvällar.

Så, kom dit och titta vet ja! Tillställningarna äger rum på Mangskog Folkets Hus - ett stenkast från Rinnens skola.

Vet att hittills har Ukraina övat jättemycket... :-)

Rinnens Skola i Mangskog

Sommarlägret i Mangskog inlägg 2

Dag 2) Tisdag 9 juli. För min del började dagen med att jag fick ta mig en tur till Charlottenberg och hämta mat och bröd på MaxiMat och Kjellmans. 

Verksamheten är helt beroende av sponsorer i form av pengar, arbetsinsats - eller som i detta fallet mat. Det behövs en hel del mat och kräver också en del logistiskt tänk. Som mest kan det vid vissa tillfällen finnas 60 c:a personer eller mer som ska mat. Blir mycket körande till olika ställen.

Efter detta ställdes kosan mot Mangskog och Rinnens skola. Där framme var planeringstänket i full gång. Viktigt är att bland annat bland deltagarna så det inte blir Ukraina- eller Vitrysslandsgrupp. Alla är lika - ingen ska vara utanför.

Därefter fraktade jag och Anders kanoterna, 3 st, ner till sjön med paddlar och en bråte med flytvästar. Paddlarna och flytvästarna låste vi in i ett förråd nere vid sjön.

Barnen då? Jo, de fortsatte att bekanta sig med varandra. Några gungade, hoppade rep, cyklade på de cyklar som föreningen JHB lyckats få låna, lattjade lite boll m.m.

Kort sagt; första egentliga lägerdagen efter den sena ankomsten 8 juli gick mest åt till att fixa praktiska ting. Och det är inte så lite. Det mesta är ju nytt för både barnen och dess ledare. 

Samt återigen - se till att barnen trivs. Alla ska med - ingen vara utanför.

Det Är Du Som Kan Göra Skillnad. Och tillsammans med flera kan vi göra ännu större skillnad - till fromma för dessa barn som verkligen lever under vad vi i Sverige kallar barnfattigdom

Börjar blogga igen. Sommarlägret i Mangskog inlägg 1

Nu får det vara dags att börja blogga igen - efter ett antal månaders bloggtorka - eller skrivkramp om det ordet låter bättre. Tänker här skriva om sommarlägret 2013 i Mangskog i Västra Värmland. Deltar där som en del i projektanställningen på Ett Öppnare Värmland (EÖV) länk. 

Lägerverksamheten, för barnens del, pågår under tre veckor med start 8 juli. Men föreningen som arrangerar, Jössehäringar Hjälper Barn (JHB) länk. Lägret riktar sig till behövande barn från Ukraina och Vitryssland. Här finns mer att läsa Jössehäringar Hjälper Barn.

Dag 1)  8 juli. Åker med bussen till Gardermoens flygplats utanför Oslo för att hämta barnen med ledare. Anders och Jonny är med och jag går på i Åmotfors vid c:a 13.30-tiden. Det strulade lite när vi skulle in med bussen på Gardermoen. Tog en tid innan vi redde ut problemet. Som så ofta rörde det sig om en informationsmiss. Men vi löste det också - problem innehåller alltid fröet till olika möjliga lösningar.

Första flyget, från Ukraina, landade 15.50. Tog över en timme innan de kom ut ur terminalen. Svårt att finna sittplatser på Gardermoen - men med god vilja löste vi det också. Barnen och ledarna, 17 personer, fick saft och hemlagade smörgåsar som vi hade med på bussen - under tiden som vi bekantade oss med varandra. Språket var en blandning av ryska, engelska och svenska. Sedan var det att vänta in planet från Vitryssland med planerad ankomst 18.50.

Planet från Vitryssland landade 18.39. Här gick det fortare genom kontrollen beroende på att de hade butt plan i Riga som ligger i det vi kallar "EU-land". Så nu blev det att försöka få in bussen vilket nu funkade bra.

Vi lämnade Gardermoen vid c:a 19.50-tiden - och nu blev det smörgås- och saftservering till samtliga, totalt 34 personer exkl oss svenskar. Det blev en gemytlig resa mot Sverige där vi ytterligare lärde känna varandra med blandning av ryska, engelska och svenska. Jag skojade lite om detta och sa att det var nog den mest internationella bussen i hela Norge - Ukrainare, Vitryssar, en emigrerad norrman (Jonny), en emigrerad Stockholmare (Anders) och så jag urvärmlinng. Samt busschaförren som var från Irak, en mycket trevlig man som bott i Sverige sedan 1997. 

Vi gjorde sedan uppehåll vid Morokulen, gränsen mellan Norge och Sverige. En alldeles speciell känsla att ståt med ena benet i Sverige och den andra i Norge! Det var rörande att se hur snabbt barnen från de olka länderna så snabbt bekantade sig med varandra över nationsgränserna - det berörde mig djupt.

Jag gick av bussen i Åmotfors där jag tidigare hade stigit på. Min första uppgift dagen därpå var att ta vägen över Charlottenberg och hämta mat och bröd hos MaxiMat och Kjellmans. Men mer om det i nästa blogginlägg.

Gick det bra att läsa detta, tycker du....? Trots min s k torka...?

Tycker själv att det trots allt funkade någorlunda.

Avslutningsvis: devisen från EÖV 

Det Är Du Som Kan Göra Skillnad. Och tillsammans med flera kan vi göra ännu större skillnad - till fromma för dessa barn som verkligen lever under vad vi i Sverige kallar barnfattigdom

Vårdnadstvisternas Sverige; gästskribent Jenny Hermansson

Min Facebookvän Jenny har skrivit följande text som statusuppdatering på sin sida. Jag frågade henne om jag fick lägga in texten på bloggen - och det fick jag. Jenny bidrar härmed som gästskribent. Tack Jenny!

Jenny kommer också att bli engagerad som medlem i Mans- & Familjejouren. Du som läser Jenny text - bli medlem Du också, om Du inte redan är det.  Texten är under strecket...

--------------------------------------------------------------------------------

Denna text är skriven på av mig, på frihand.
Orden får aldrig tystna!
Kampen får aldrig upphöra!
Får se hur många som orkar läsa igenom det jag skrivit.

Vårdnadstvisternas Sverige.

10% av alla skilsmässor och separationer går fel.
Någon av föräldrarna, ofta mamman, utvecklar en besatthet över att barnen bara ska vara med den föräldern. Detta sjuka ägandebegär och vilja att straffa den andre partern vet ofta inga gränser alls.

Nu går vi mot jul.
Ingen förälder ska behöva föreställa sig att fira en högtid utan sina barn, allra minst jul.
Ändå är detta verkligheten för många (främst pappor) idag.
Vad är det för mening att ha jul, att fira jul, om vi inte får vara med våra barn?
Barnen som är det mest älskade i våra liv, det finaste vi har.
Vad ska man göra med denna högtid?
Ska man bara strunta i alltihop?

Ständigt är tankarna på och saknaden efter våra barn där.
Överallt, följer oss varenda vaken timme och håller oss vakna om nätterna.
Att berövas våra barn är det grymmaste vi kan vara med om.
Det ofattbara, det som bara aldrig får hända, är idag verklighet för många pappor.

Och antalet barn som blir utan en förälder, halva sig själv, bara ökar och ökar.
Konskevenserna av detta möter vi i framtiden.

Myndigheterna tiger, samhället tiger, vänner vet kanske inte ens vad dom ska säga.
Försöker vi med lagens rätt så är det plötsligt moderns rätt.
Varför har den ena föräldern mer sanning i sina ord, enligt det lag och rättsystem som vi trodde att vi kunde lita på? De instanser vi trodde skulle stå bakom oss om vi en dag behövde dem. De sviker.

Papporna känner dessutom ofta skuld, kan felet vara deras ändå?
Bra pappor, som älskar sina barn över allting annat i livet, står och känner skuld.
Hur kunde det bli såhär?
Varför får jag inte ha mina barn?

Och nu kommer julen.
Och hjärtan gråter i tystnad.
Pappor gråter, barn gråter, nya partners gråter.
Hur gör man med julklappar?
Tänk om det man skickar aldrig når barnen?
Hur vet man att det gör det?

Om man bara fick höra deras röst på telefon, men hade man ringt hade man mötts av ett "H*n vill inte prata med dig".
Om människan man en gång höll om ens lyfter på luren.

För som om det inte vore nog med det man fått gå igenom, att förlora den man älskat, och kanske fortfarande älskar, så mycket.
Den man valde att bli pappa tillsammans med.
Man ville ha barnen ihop, väntade barnen ihop, man uppfostrade och älskade dem ihop.
Man investerade år, kärlek, tid och delar av sitt liv i den personen som man aldrig får tillbaka. Den människan var ens trygghet och den man såg sig leva hela sitt liv tillsammans med.
Man var ett par, man hade varandra, man levde ihop med troligen både hus och barn.
Det var hon man hade valt.

Det är en chock och en kris som är stor nog att behöva gå igenom.
Känslor man kanske inte är kapabel att känna igen för någon annan, man valde ju att satsa på just den personen. Och man skaffade dessa underbara barn tillsammans.
Och så händer det som bara inte kan hända. Förhållandet tar slut.
Att ovanpå det förlora även barnen, det borde inte kunna vara en verklighet i Sverige.

Allra minst idag, med våra medier, vår kunskap. Har vi inte kommit någonstans?
Barnen är det bästa vi har, det som betyder mer än livet självt för oss.
Det ska vi inte kunna berövas!

Tyvärr är verkligheten någon annan, jag skäms som både kvinna och svensk.
I våra grannländer har vi kommit längre. Men inte i Sverige.

Vi kan aldrig säga att vi månar om barnens bästa när vi tar ifrån mängder av barn sin ena förälder. Vi kan aldrig säga att vi månar om barns framtid när vi inte grundligt utreder ena förälderns påståenden om den andre, med ett öga fyllt av kunskap om PA - föräldraalienation. Våra barns framtid ligger hos oss.

De är beroende av att vi som förälder inte med svartsjuka och avundsjuka försöker yrka äganderätt på dom. De är beroende av att vi vuxna förstår att de ALLTID kommer behöva mamma lika mkt som pappa! Pappa lika mycket som mamma!

De är beroende av att vi skaffar oss en egen lycka utöver dem och ett liv som inte är baserat på att de bara är våra. Ett barn ska ALDRIG behöva axla en förälders psykiska mående, ett barn ska aldrig fylla tomrum eller kompensera problem som en vuxen kan bära med sig.
Ett barn är ett nytt liv som vi som föräldrar ansvarar för ska få den allra bästa starten för att sedan må bra som vuxen och leva ett bra liv på egen hand.

Hur kan vi ta orden "barnens bästa" i vår mun om vi vill främliggöra eller avlägsna nåt så viktigt som en förälder ur dess liv?
Det kan vi inte! För då har vi inte barnens bästa för våra ögon!

I Sverige lever många barnlösa pappor.
Ett liv i sorg, saknad, mörker och ett dåligtmående som för de flesta inte ens går att greppa.
De har berövats det de älskar mest av allt på jorden. Sina barn. Bra pappor berövas sina barn, barn berövas bra pappor och halva deras existens smutskastas av det enda de har kvar. Mamman.

Nya kvinnor nekas vara bonusmammor, kvinnor som försöker hålla ihop sin man med alla krafter de har. Kvinnor som inte är några centrala offer, men som är kämpar i mörkret som ofta helt glöms bort.

Sverige har många offer. Jag hoppas att du inte är en av dem, som tvingas möta julen om knappt 7 veckor utan det bästa i ditt liv.
Men för många är detta verkligheten.
Sänd dem en tanke i jul.
Sverige blöder.

Jenny Hermansson 2012-11-07