Mika Myllylä har avlidit...

Mika Myllyla har avlidit. Hörde detta på TV-nyheterna igår. För oss som tycker om skidsport är det en tragisk händelse som berör djupt. Sista gång jag såg honom var under 1990-talets senare del vid Holmenkollens klassiska 5-mil då jag var där som åskådare.


Kommentarerna i tidningarna är många idag angående Mikas bortgång - och minnena av honom. För en del är han fortfarande fuskaren efter den Finska dopningsskandalen i samband med VM i Lahhis 2001. För andra, som t ex Erling Jevne, säger så här...;


Erling Jevne, även han norsk toppskidåkare kommenterar också Myllylä för NRK. Han var en stor idrottsman
- Han var en stor idrottsman i mina ögon. Han var en trevlig typ, men i en omgivning där han erbjöds förbjudna ämnen. Jag tror, att han hade varit på topp även utan sådan hjälp, säger Jevne.


Sett till människan Mika Myllylä finns det åtskilligt att fundera över. Hur vi människor dömer - och fördömer. Han försökte starta ett annat liv efter dopningsavstängningen 2001 men lyckades inte. Så här bl a säger Göran Hellberg, idrottspastor i en intervju...;


Enligt idrottspastorn Göran Hellberg, som kände och jobbade med Myllylä innan dopingskandalen, visar Myllyläs öde vilka omänskliga förväntningar vi ställer på våra idrottare.

- Vi tycker ju om att ha segrare, men vi kommer inte alltid ihåg att de är begränsade människor mitt bland obegränsade förväntningar.
Sist och slutligen är det ändå bara frågan om sport, också när någon fuskar. Det här perspektivet glöms allt för ofta bort i efterdyningarna av dopinghärvan i Lahtis, konstaterar Göran Hellberg.

- Det är märkligt hur länge den här härvan har hållit på. Det är ju nog inte riktigt klokt, det är ju frågan om folk som brutit mot överenskommelser som man gjort inom idrotten, inget annat. Att fortsätta gräva i det här leder inte någonstans.
Myllylä är en av de få idrottare som erkänt att han använt epo. Han föregick med gott exempel; erkände allt och bad förlåtelse. Men något stöd eller förlåtelse fick han inte.
Sportfolket visade istället skoningslöst tummen ner för Myllylä och har låtit den offentliga lynchningen pågå i 10 år, samtidigt som hungern efter nya finländska framgångar i skidspåret vuxit sig allt större. 


Så här säger YLE:S sportjournalist Kaj Kunnas...;

YLE:s sportjournalist Kaj Kunnas är inte överraskad över att Mika Myllylä hittats död i sitt hem i Karleby. Han intervjuade honom efter härvan 2003.

-Den människa jag mötte då var så sargad och sårad att jag förstod att hans liv skulle bli ytterst, ytterst svårt, säger han till SVT Sport.

Enligt Kaj Kunnas är inte Myllylä skurken i dopningsskandalen.

-Man gick inte till botten med det nationella trauma dopningshärvan var. Mika Myllylä betalade ett ytterst högt pris för det, säger han. Ingenting kan helas om det inte renas, och så skedde inte i fallet Myllylä.

-Och inte heller har det skett vad skiddopningshärvan beträffar. Det nationella traumat består, vad folk än tycker om Mika Myllylä, säger han.

En enskild människa har fått betala ett mycket högt pris. Mika var inte ensam om att bli dopad. De ansvariga bör sökas vidare inom skidförbund och ansvariga ledare inom idrotten.
Mika hade tre barn som nu har mist sin pappa.


När ska vi på djupet ha förmågan att fullt ut se vår nästa som medmänniska...? Att sträcka ut en hjälpande hand - att se - att stötta i det svåra en människa går igenom..? Det är lätt att fördöma men gudomligt att förlåta. Dessvärre fick inte Mika Myllylä denna fulla förlåtelse - trots att han ville ha det.




Några Medialänkar:
Han var en stror idrottsman
Idrottspubliken ställer omänskliga krav
Han var inte skurken
Mika Myllylä är död
Jublet tystnade
Myllylä var en nationell helgedom
Minnesutställning för Mika Myllylä i Haapajärvi
- Hans ti siste år var et helvete
Jevne mener Myllylä ble sviktet av sine egne
Dette er ufattelig trist

Positivt besök på en myndighet idag...

Idag har jag varit på Skatteverkets kontor i Arvika i ett ärende. De delar på kontorslokalerna tillsammans med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. En smidig och praktisk lösning.


Mitt ärende gick snabbt - klarades av vid kunddisken. Jag dröjde mig kvar en liten stund och tittade på några brocshyrer. Under den korta tiden kom det fram tre (3) medarbetare och undrade på ett mycket trevligt sätt om de kunde hjälpa till med något.


Vad jag vill säga är att bemötandet var jättetrevligt. Fullt i klass med en kommersiellt driven affärsrörelse.


Myndigheter, och de som arbetar där, får ofta så mycket kritik på olika sätt. Här var/är det istället tvärtom.


Sträck lite extra på Er ni som jobbar där!  Det är ni värda! Kanonbra bemötande!


Heja Västvärmland - och Arvika som fyller 100 år som stad i år.

I dag är det Nationaldagen

Jag för min del förknippar det Svenska med inslag från provinsen där jag är född och uppväxt – nämligen Värmland. Där har vi vår kultur – vår egen dialekt m.m – och detta förenar oss Värmlänningar. På samma sätt tror jag även att Stockholmare, Skåningar, Göteborgare, Norrlänningar m fl också känner för sitt.

Så här skrev Sakine Madon för några dagar sedan här på Newsmill...;

"På måndag är det dags för det sjätte nationaldagsfirandet sedan dagen blev helgdag. Identitet, kultur och Sveriges framtid är frågor som engagerar många läsare. Därför bjuder vi på Newsmill de närmsta dagarna in olika debattörer som resonerar kring svenskheten och vart nationen är på väg. Välkommen att delta!"

Sedan ett antal år tillbaka har vi gjort nationaldagen 6 juni till helgdag.

Den nuvarande regeringsformen och riksdagsordningen antogs av riksdagen första gången den 6 juni1973. Sedan 1983 är svenska flaggans dag - den 6 juni - officiellt Sveriges nationaldag och från och med 2005 även en helgdag. I propositionen ansågs att om man gör nationaldagen till en helgdag i Sverige skulle det vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än den hade när den enbart var flaggans dag.

Som ett av skälen till att göra nationaldagen till en helgdag har även angivits att många invandrare förvånades över att svenskarna inte firade sin nationaldag.

Jag för min del förknippar det Svenska med inslag från provinsen där jag är född och uppväxt – nämligen Värmland. Där har vi vår kultur – vår egen dialekt m.m – och detta förenar oss Värmlänningar. På samma sätt tror jag även att Stockholmare, Skåningar, Göteborgare, Norrlänningar m fl också känner för sitt.

Som boende nära gränsen till Norge har vi i dom trakterna både förundrats och imponerats över deras ”syttende mai” firande. För oss svenskar som har bevistat detta i Oslo med alla skolors marscher in mot centrum till Karl Johans Gate och slottet har upplevt det storslagna. Norrmännen känner stolthet över sin nationaldag.

Firandet är präglat av traditioner, och norrmännens glädje över att vara självständiga. Detta har sitt ursprung från kungChristian Frederik skrev under landets grundlag den 17 maj1814 (lagen blev antagen av Riksforsamlingen på Eidsvoll dagen innan, den 16 maj), och inledde en kort period för Norge som självständig stat, före konventionen i Moss då Norge var tvungen att ingå en personalunion med Sverige (se Sverige och Norge). Grundlagen fick dock behållas och säkerställde en stor grad av inre självstyre för Norge under perioden.

Jag tror inte att vi kommer upp till norrmännens firande av sin nationaldag. Hur gärna vi än vill med lagstiftning m.m. Av det enkla skälet att vi har en annan historia än Norge.

En del har förespråkat att vi borde göra midsommarafton, eller midsommardagen, till vår nationaldag. Om så skedde sulle det troligen vara en större svensk folkfest. Ett problem i sammanhanget är att då har skolorna gått på sommarlov och kan inte vara engagerade i firandet – på samma sätt som de norska skolorna är delaktiga i sitt firande.

Intressant att notera är att den norska nationaldagen 17 maj firades i år i Göteborg av cirka 1 500 deltagare i festligheten. Detta visar hur starkt traditionen lever.

Att vara svensk för mig innebär framförallt att jag betraktar mig som Värmlänning – och en del av Sverige. Vi har även vår egen  På motsvarande sätt är det nog också för de som har flyttat till Sverige. De är bärare av sina kulturer och traditioner.

En undran; det finns ju försök att göra 9 Maj till Europadagen som firas den 9 maj till minne av Robert Schumans deklaration 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara freden efter andra världskriget och skapa välstånd. Deklarationen låg till grund för skapandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Europeiska gemenskaperna (EG) beslutade vid sitt toppmöte i Milano 1985 att fira dagen som Europadagen. Europadagen firas även den 5 maj av Europarådet, till minne av organisationens bildande den 5 maj 1949.

Hur många av oss firar denna dag...?

I går var det Mors dag...

Mor bytte lägenhet på demensboendet i fredags. Samma byggnadskomplex (Petersborg). Det var en del flyttningsbestyr. Upsättning av nya gardiner m.m. Ett antal hundra meter från det gamla. Det nya är renoverat and tip top. Bra Eda Kommun!  Vi var ju där och hälsade på igår med blommor m.m.      

Dessförinnan så hissade jag flaggan här i Vittensten. Det stormade rätt bra över Bysjön - men det gick bra på andra försöket att få upp flaggan. För visst ska det flaggas på Mors Dag!

Sedan åkte vi till Petersborg, Klockargården i Charlottenberg. Bilden tagen i mors lägenhet.

Bilderna som jag tog med mobil blev aningen mörka. Men detta är mor på Mors Dag. 83 år.

Och detta är min far Henry, nu 91 år.

Blommor på bordet med viss utsikt genom fönstret. Det var en "köpebukett" samt egenhändigt plockar syrén samt lijekonvalj som hör våren , försommaren till. Också egenhändigt plockat.

Nu väntar vi in den "riktiga" sommaren. Fortfarande lite kyligt och blåsigt. Men värmen är på väg:-)

Idag, Den 25 maj är det den internationella dagen för försvunna barn...

Med Ann-Maris tillstånd publicerar jag delar av hennes blogginlägg, länk här 

"Alla i hela Sverige som vill vara med och uppmärksamma de försvunna barnen skall tända ett ljus i sina fönster kl. 21.00 på kvällen och låta det brinna en timme. Ljuset visar att vi inte har glömt dem, att vi letar efter dem och att vi saknar dem. Sprid detta budskap vidare till alla ni känner, på Facebook, på bloggar och i mail och ord:

En låga för hoppet som aldrig släcks och för värmen som bor i varje förälders hjärta.
En tyst, gemensam manifestation som varje hus och hem själva kan göra.

I många länder förs barn bort för olagliga adoptioner, organhandel eller sexslaveri. Vad som börjar bli allt mer vanligt är att barn förs bort av den ena föräldern i samband med vårdnadstvister. Dessa vårdnadsärenden brukar ofta vara infekterade och det förekommer också inslag av falska beskyllningar mot en förälder. Då en förälder förlorar vårdnaden ser man ingen annan lösning än att gömma sig med barnen"

Det vanligaste är att föräldern gömmer sig i hemlandet med barnen men många barn förs även till utlandet.

I 60 procent av fallen är det modern som har för bort barnen, i 40 procent är det fadern. Trenden är att antalet fall stadigt ökar, även om siffrorna varierar år från år.

Ett aktuellt fall med saknat barn i Sverige.

Florence Höijer

Kidnappad och spårlöst försvunnen sedan den november 28, 2010.
Pappa Jonas Höijer har ensam vårdnad om Florence.
Florence Höijers mamma – som nu är häktad i sin frånvaro, misstänkt för grovt egenmäktighet med barn – har under två år bara haft övervakade besök. Fyra timmar varannan söndag, det var under ett sådant övervakat besök som Florence blev kidnappad och är sedan dess spårlöst försvunnen.


Här kan ni också läsa om Facebook vännen Kent Filppu och hans berättelse om Paulina. Man blir berörd och tagen...

                             --------------------------------------------------

Info om varför den 25 maj blev en dag för försvunna barn:
National Missing Children’s Day – den 25 maj

Mellan 1979 och 1981 gav en rad med hög profilerade ärenden med saknade barn massmediala rubriker tvärs över den amerikanska kontinenten. Tre sådana fall bidragit till chock för nationens medvetande att uppmärksamma allvaret i barnets utsatthet och ändrade för alltid det gensvar från brottsbekämpande organ vid rapporter om försvunna barn.
Den 25 maj 1979 försvann Etan Patz från en gata i New York.
I nästan tre år var de nationella mediernas uppmärksamhet riktad på Atlanta, Georgia, där kropparna av pojkar och flickor upptäcktes i sjöar, kärr och dammar längs vägarna. Vid tiden när en misstänkt greps och identifierades 1981, hade 29 kroppar återfunnits.
Den 27 juli 1981, försvann 6-årige Adam Walsh från ett köpcentrum i Florida.

Tragedierna av dessa barn och andra utsatta påvisade ett fel. Det fanns ingen samordnad insats mellan federala, statliga och lokala brottsbekämpande myndigheter, inget nationellt respons system, och ingen central resurs för att hjälpa sökande familjer. När det kom till hantera saknade barn ärenden, var USA en nation av 50 stater som ofta agerade som 50 olika länder.
Den rörelse som började med försvinnandena av Etan, Adam, och 29 saknade och mördade barn i Atlanta ledde till fotografier av försvunna barn på mjölkkartonger och i slutändan en landsomfattande rörelse.

1983 proklamerades den 25 maj till  National Missing Children’s Day av president Ronald Regan.


Nu är det dags att gå vidare - se barnen! Ta stafettpinnen - fram för ett reellt barnperspektiv grundat på Barnkonventionen.