Min Facebookvän Jenny har skrivit följande text som statusuppdatering på sin sida. Jag frågade henne om jag fick lägga in texten på bloggen - och det fick jag. Jenny bidrar härmed som gästskribent. Tack Jenny!
Jenny kommer också att bli engagerad som medlem i Mans- & Familjejouren. Du som läser Jenny text - bli medlem Du också, om Du inte redan är det. Texten är under strecket...
--------------------------------------------------------------------------------
Denna text är skriven på av mig, på frihand.
Orden får aldrig tystna!
Kampen får aldrig upphöra!
Får se hur många som orkar läsa igenom det jag skrivit.
Vårdnadstvisternas Sverige.
10% av alla skilsmässor och separationer går fel.
Någon av föräldrarna, ofta mamman, utvecklar en besatthet över att barnen bara ska vara med den föräldern. Detta sjuka ägandebegär och vilja att straffa den andre partern vet ofta inga gränser alls.
Nu går vi mot jul.
Ingen förälder ska behöva föreställa sig att fira en högtid utan sina barn, allra minst jul.
Ändå är detta verkligheten för många (främst pappor) idag.
Vad är det för mening att ha jul, att fira jul, om vi inte får vara med våra barn?
Barnen som är det mest älskade i våra liv, det finaste vi har.
Vad ska man göra med denna högtid?
Ska man bara strunta i alltihop?
Ständigt är tankarna på och saknaden efter våra barn där.
Överallt, följer oss varenda vaken timme och håller oss vakna om nätterna.
Att berövas våra barn är det grymmaste vi kan vara med om.
Det ofattbara, det som bara aldrig får hända, är idag verklighet för många pappor.
Och antalet barn som blir utan en förälder, halva sig själv, bara ökar och ökar.
Konskevenserna av detta möter vi i framtiden.
Myndigheterna tiger, samhället tiger, vänner vet kanske inte ens vad dom ska säga.
Försöker vi med lagens rätt så är det plötsligt moderns rätt.
Varför har den ena föräldern mer sanning i sina ord, enligt det lag och rättsystem som vi trodde att vi kunde lita på? De instanser vi trodde skulle stå bakom oss om vi en dag behövde dem. De sviker.
Papporna känner dessutom ofta skuld, kan felet vara deras ändå?
Bra pappor, som älskar sina barn över allting annat i livet, står och känner skuld.
Hur kunde det bli såhär?
Varför får jag inte ha mina barn?
Och nu kommer julen.
Och hjärtan gråter i tystnad.
Pappor gråter, barn gråter, nya partners gråter.
Hur gör man med julklappar?
Tänk om det man skickar aldrig når barnen?
Hur vet man att det gör det?
Om man bara fick höra deras röst på telefon, men hade man ringt hade man mötts av ett "H*n vill inte prata med dig".
Om människan man en gång höll om ens lyfter på luren.
För som om det inte vore nog med det man fått gå igenom, att förlora den man älskat, och kanske fortfarande älskar, så mycket.
Den man valde att bli pappa tillsammans med.
Man ville ha barnen ihop, väntade barnen ihop, man uppfostrade och älskade dem ihop.
Man investerade år, kärlek, tid och delar av sitt liv i den personen som man aldrig får tillbaka. Den människan var ens trygghet och den man såg sig leva hela sitt liv tillsammans med.
Man var ett par, man hade varandra, man levde ihop med troligen både hus och barn.
Det var hon man hade valt.
Det är en chock och en kris som är stor nog att behöva gå igenom.
Känslor man kanske inte är kapabel att känna igen för någon annan, man valde ju att satsa på just den personen. Och man skaffade dessa underbara barn tillsammans.
Och så händer det som bara inte kan hända. Förhållandet tar slut.
Att ovanpå det förlora även barnen, det borde inte kunna vara en verklighet i Sverige.
Allra minst idag, med våra medier, vår kunskap. Har vi inte kommit någonstans?
Barnen är det bästa vi har, det som betyder mer än livet självt för oss.
Det ska vi inte kunna berövas!
Tyvärr är verkligheten någon annan, jag skäms som både kvinna och svensk.
I våra grannländer har vi kommit längre. Men inte i Sverige.
Vi kan aldrig säga att vi månar om barnens bästa när vi tar ifrån mängder av barn sin ena förälder. Vi kan aldrig säga att vi månar om barns framtid när vi inte grundligt utreder ena förälderns påståenden om den andre, med ett öga fyllt av kunskap om PA - föräldraalienation. Våra barns framtid ligger hos oss.
De är beroende av att vi som förälder inte med svartsjuka och avundsjuka försöker yrka äganderätt på dom. De är beroende av att vi vuxna förstår att de ALLTID kommer behöva mamma lika mkt som pappa! Pappa lika mycket som mamma!
De är beroende av att vi skaffar oss en egen lycka utöver dem och ett liv som inte är baserat på att de bara är våra. Ett barn ska ALDRIG behöva axla en förälders psykiska mående, ett barn ska aldrig fylla tomrum eller kompensera problem som en vuxen kan bära med sig.
Ett barn är ett nytt liv som vi som föräldrar ansvarar för ska få den allra bästa starten för att sedan må bra som vuxen och leva ett bra liv på egen hand.
Hur kan vi ta orden "barnens bästa" i vår mun om vi vill främliggöra eller avlägsna nåt så viktigt som en förälder ur dess liv?
Det kan vi inte! För då har vi inte barnens bästa för våra ögon!
I Sverige lever många barnlösa pappor.
Ett liv i sorg, saknad, mörker och ett dåligtmående som för de flesta inte ens går att greppa.
De har berövats det de älskar mest av allt på jorden. Sina barn. Bra pappor berövas sina barn, barn berövas bra pappor och halva deras existens smutskastas av det enda de har kvar. Mamman.
Nya kvinnor nekas vara bonusmammor, kvinnor som försöker hålla ihop sin man med alla krafter de har. Kvinnor som inte är några centrala offer, men som är kämpar i mörkret som ofta helt glöms bort.
Sverige har många offer. Jag hoppas att du inte är en av dem, som tvingas möta julen om knappt 7 veckor utan det bästa i ditt liv.
Men för många är detta verkligheten.
Sänd dem en tanke i jul.
Sverige blöder.
Jenny Hermansson 2012-11-07
Denna text är skriven på av mig, på frihand.
Orden får aldrig tystna!
Kampen får aldrig upphöra!
Får se hur många som orkar läsa igenom det jag skrivit.
Vårdnadstvisternas Sverige.
10% av alla skilsmässor och separationer går fel.
Någon av föräldrarna, ofta mamman, utvecklar en besatthet över att barnen bara ska vara med den föräldern. Detta sjuka ägandebegär och vilja att straffa den andre partern vet ofta inga gränser alls.
Nu går vi mot jul.
Ingen förälder ska behöva föreställa sig att fira en högtid utan sina barn, allra minst jul.
Ändå är detta verkligheten för många (främst pappor) idag.
Vad är det för mening att ha jul, att fira jul, om vi inte får vara med våra barn?
Barnen som är det mest älskade i våra liv, det finaste vi har.
Vad ska man göra med denna högtid?
Ska man bara strunta i alltihop?
Ständigt är tankarna på och saknaden efter våra barn där.
Överallt, följer oss varenda vaken timme och håller oss vakna om nätterna.
Att berövas våra barn är det grymmaste vi kan vara med om.
Det ofattbara, det som bara aldrig får hända, är idag verklighet för många pappor.
Och antalet barn som blir utan en förälder, halva sig själv, bara ökar och ökar.
Konskevenserna av detta möter vi i framtiden.
Myndigheterna tiger, samhället tiger, vänner vet kanske inte ens vad dom ska säga.
Försöker vi med lagens rätt så är det plötsligt moderns rätt.
Varför har den ena föräldern mer sanning i sina ord, enligt det lag och rättsystem som vi trodde att vi kunde lita på? De instanser vi trodde skulle stå bakom oss om vi en dag behövde dem. De sviker.
Papporna känner dessutom ofta skuld, kan felet vara deras ändå?
Bra pappor, som älskar sina barn över allting annat i livet, står och känner skuld.
Hur kunde det bli såhär?
Varför får jag inte ha mina barn?
Och nu kommer julen.
Och hjärtan gråter i tystnad.
Pappor gråter, barn gråter, nya partners gråter.
Hur gör man med julklappar?
Tänk om det man skickar aldrig når barnen?
Hur vet man att det gör det?
Om man bara fick höra deras röst på telefon, men hade man ringt hade man mötts av ett "H*n vill inte prata med dig".
Om människan man en gång höll om ens lyfter på luren.
För som om det inte vore nog med det man fått gå igenom, att förlora den man älskat, och kanske fortfarande älskar, så mycket.
Den man valde att bli pappa tillsammans med.
Man ville ha barnen ihop, väntade barnen ihop, man uppfostrade och älskade dem ihop.
Man investerade år, kärlek, tid och delar av sitt liv i den personen som man aldrig får tillbaka. Den människan var ens trygghet och den man såg sig leva hela sitt liv tillsammans med.
Man var ett par, man hade varandra, man levde ihop med troligen både hus och barn.
Det var hon man hade valt.
Det är en chock och en kris som är stor nog att behöva gå igenom.
Känslor man kanske inte är kapabel att känna igen för någon annan, man valde ju att satsa på just den personen. Och man skaffade dessa underbara barn tillsammans.
Och så händer det som bara inte kan hända. Förhållandet tar slut.
Att ovanpå det förlora även barnen, det borde inte kunna vara en verklighet i Sverige.
Allra minst idag, med våra medier, vår kunskap. Har vi inte kommit någonstans?
Barnen är det bästa vi har, det som betyder mer än livet självt för oss.
Det ska vi inte kunna berövas!
Tyvärr är verkligheten någon annan, jag skäms som både kvinna och svensk.
I våra grannländer har vi kommit längre. Men inte i Sverige.
Vi kan aldrig säga att vi månar om barnens bästa när vi tar ifrån mängder av barn sin ena förälder. Vi kan aldrig säga att vi månar om barns framtid när vi inte grundligt utreder ena förälderns påståenden om den andre, med ett öga fyllt av kunskap om PA - föräldraalienation. Våra barns framtid ligger hos oss.
De är beroende av att vi som förälder inte med svartsjuka och avundsjuka försöker yrka äganderätt på dom. De är beroende av att vi vuxna förstår att de ALLTID kommer behöva mamma lika mkt som pappa! Pappa lika mycket som mamma!
De är beroende av att vi skaffar oss en egen lycka utöver dem och ett liv som inte är baserat på att de bara är våra. Ett barn ska ALDRIG behöva axla en förälders psykiska mående, ett barn ska aldrig fylla tomrum eller kompensera problem som en vuxen kan bära med sig.
Ett barn är ett nytt liv som vi som föräldrar ansvarar för ska få den allra bästa starten för att sedan må bra som vuxen och leva ett bra liv på egen hand.
Hur kan vi ta orden "barnens bästa" i vår mun om vi vill främliggöra eller avlägsna nåt så viktigt som en förälder ur dess liv?
Det kan vi inte! För då har vi inte barnens bästa för våra ögon!
I Sverige lever många barnlösa pappor.
Ett liv i sorg, saknad, mörker och ett dåligtmående som för de flesta inte ens går att greppa.
De har berövats det de älskar mest av allt på jorden. Sina barn. Bra pappor berövas sina barn, barn berövas bra pappor och halva deras existens smutskastas av det enda de har kvar. Mamman.
Nya kvinnor nekas vara bonusmammor, kvinnor som försöker hålla ihop sin man med alla krafter de har. Kvinnor som inte är några centrala offer, men som är kämpar i mörkret som ofta helt glöms bort.
Sverige har många offer. Jag hoppas att du inte är en av dem, som tvingas möta julen om knappt 7 veckor utan det bästa i ditt liv.
Men för många är detta verkligheten.
Sänd dem en tanke i jul.
Sverige blöder.
Jenny Hermansson 2012-11-07
2 kommentarer:
Mycket fint och bra skrivet av dig Jenny, men tyvärr drabbas även mor och farföräldrar som dras in i dessa konflikter, sänder även alla dessa en tanke....
Jenny! Tusen tack för ditt inlägg. Saknar faktiskt ord över hur bra det var. Återigen... Tack!
Skicka en kommentar