Andra måndagen i september vart fjärde år är det val till Stortinget i vårt grannland (naboland) Norge.
För exakt 24 år sedan, dock inte på dagens datum helt lika, var denna måndagskväll i september väldigt speciell och känslosam för mig. Datumet var den 11 september.
Min dotter Therese,s mor (Therese var då ännu inte född) var gravid i början på sjätte månaden.
Veckan före denna andra måndag i september hade Therese blivande mor åkt till Oslo, eller byen som di sier i Norge, för att besöka sin mor samt vänner där.
Efter hon varit där någon dag fick jag besked via telefon att hon varit tvungen att åka in till Sentralsykehuset i Akershus Fylke i utkanten av Oslo. Det verkade troligt att hon fått svangerskapsforgiftning, havandeskapsförgiftning på svenska.
Nåväl, denna kväll för 24 år sedan vid c:a 18.30-tiden ringde hon till mig och sa att de måste förlösa henne i morgon bitti strax efter 8-tiden.
Och jag sa att jag kommer dit. Sedan slutade samtalet.
Jag blev sittande och det virvlade av tankar genom mitt huvud. Vad i all världen händer nu...? Hur kan detta gå...? På ett ögonblick kom jag att bli varse sådan man läst om någon gång i media om. Jag visste i praktiken så gott som ingenting om detta.
Jag satte mig i fåtöljen och såg på norsk TV, NRK som så gott som alla hushåll nära gränsen fick in via vanlig gammeldags antenn. Då var det valvaka. Kombattenterna, profilerna, i norsk politik på 1980-talet var Gro Harlem Brundtland för Arbeiderpartiet och Kåre Willoch för Höjre. Fast i det valet var Höjres partiledare Jan Peder Syse.
Valet vanns av de borgerliga och Syse blev statsminister efter Brundtland. Denna regering satt i ca ett år då den sprack när Senterpartiet drog sig ur pga oenighet i frågam om EG (nuvarande EU) och EES-samarbetet.
Brundtland kom då tillbaka som statsminister.
Kvällen, och natten, gick - och jag kom inte ihåg dagen efter hur valet hade gått. Det läste jag in i efterhand senare. Mina tankar var då helt fokuserade på morgondagen.
La mig och försökte sova - men det var helt omöjligt. Fick inte en blund i ögonen. Efter en enkel frukost, aptiten var inte den bästa pga min oro, Vid 6-tiden tog jag bilen och åkte till Oslo. Var framme och parkerade bilen vid sjukhuset vid 8-tiden.
Gick in på avdelningen där den blivande modern låg. Hon var vädigt dålig och låg med dropp, om jag nu minns rätt. Då fick jag besked om att det hade kommit emellan akuta fall och att förlossningen skulle ske någon timme senare.
Någon gång vid 10-11-tiden på förmiddagen var det då dags. Jag körde själv sjukhussängen till förlossningsavdelningen. Men jag fick inte följa med in då det var fråga om ett kirurgiskt ingrepp, kejsarsnitt.
Jag fick vänta utanför, Jag väntade, väntade och väntade. Tyckte tiden stod nästan stilla.
Framemot halv 12-tiden kom personalen ut med bebisen i en kuvös för vidare transport till neonental-avdelningen för (hoppas jag stava rätt) för tidigt födda barn. Barnet, Therese, var född i vecka 27 och vägde 800 gram. Hon var född kl 10.59. Det minns jag tydligt som det var igår.
På den tiden var gränsen för att klara för tidigt födda barn vid 26:e graviditetsveckan.
Nu började en ny resa genom livet som i sitt akuta tillstånd kom att pågå några månader. Men mera om det någon annan gång, kanske...
I vilket fall så var personalen på avdelningen helt underbara - trots inte helt moderna lokaler. Det var trångt vill jag minnas. Stämningen på avdelningen var väldigt familjär. Tack, om nu någon där möjligen läser detta. Ni var/är guld värda.
Det var andra måndagskvällen i september 1989.
P.S. Lite svårt att sätta bra lämplig rubrik på detta blogginlägg. Synpunkter på det mottages gärna.
För exakt 24 år sedan, dock inte på dagens datum helt lika, var denna måndagskväll i september väldigt speciell och känslosam för mig. Datumet var den 11 september.
Min dotter Therese,s mor (Therese var då ännu inte född) var gravid i början på sjätte månaden.
Veckan före denna andra måndag i september hade Therese blivande mor åkt till Oslo, eller byen som di sier i Norge, för att besöka sin mor samt vänner där.
Efter hon varit där någon dag fick jag besked via telefon att hon varit tvungen att åka in till Sentralsykehuset i Akershus Fylke i utkanten av Oslo. Det verkade troligt att hon fått svangerskapsforgiftning, havandeskapsförgiftning på svenska.
Nåväl, denna kväll för 24 år sedan vid c:a 18.30-tiden ringde hon till mig och sa att de måste förlösa henne i morgon bitti strax efter 8-tiden.
Och jag sa att jag kommer dit. Sedan slutade samtalet.
Jag blev sittande och det virvlade av tankar genom mitt huvud. Vad i all världen händer nu...? Hur kan detta gå...? På ett ögonblick kom jag att bli varse sådan man läst om någon gång i media om. Jag visste i praktiken så gott som ingenting om detta.
Jag satte mig i fåtöljen och såg på norsk TV, NRK som så gott som alla hushåll nära gränsen fick in via vanlig gammeldags antenn. Då var det valvaka. Kombattenterna, profilerna, i norsk politik på 1980-talet var Gro Harlem Brundtland för Arbeiderpartiet och Kåre Willoch för Höjre. Fast i det valet var Höjres partiledare Jan Peder Syse.
Valet vanns av de borgerliga och Syse blev statsminister efter Brundtland. Denna regering satt i ca ett år då den sprack när Senterpartiet drog sig ur pga oenighet i frågam om EG (nuvarande EU) och EES-samarbetet.
Brundtland kom då tillbaka som statsminister.
Kvällen, och natten, gick - och jag kom inte ihåg dagen efter hur valet hade gått. Det läste jag in i efterhand senare. Mina tankar var då helt fokuserade på morgondagen.
La mig och försökte sova - men det var helt omöjligt. Fick inte en blund i ögonen. Efter en enkel frukost, aptiten var inte den bästa pga min oro, Vid 6-tiden tog jag bilen och åkte till Oslo. Var framme och parkerade bilen vid sjukhuset vid 8-tiden.
Gick in på avdelningen där den blivande modern låg. Hon var vädigt dålig och låg med dropp, om jag nu minns rätt. Då fick jag besked om att det hade kommit emellan akuta fall och att förlossningen skulle ske någon timme senare.
Någon gång vid 10-11-tiden på förmiddagen var det då dags. Jag körde själv sjukhussängen till förlossningsavdelningen. Men jag fick inte följa med in då det var fråga om ett kirurgiskt ingrepp, kejsarsnitt.
Jag fick vänta utanför, Jag väntade, väntade och väntade. Tyckte tiden stod nästan stilla.
Framemot halv 12-tiden kom personalen ut med bebisen i en kuvös för vidare transport till neonental-avdelningen för (hoppas jag stava rätt) för tidigt födda barn. Barnet, Therese, var född i vecka 27 och vägde 800 gram. Hon var född kl 10.59. Det minns jag tydligt som det var igår.
På den tiden var gränsen för att klara för tidigt födda barn vid 26:e graviditetsveckan.
Nu började en ny resa genom livet som i sitt akuta tillstånd kom att pågå några månader. Men mera om det någon annan gång, kanske...
I vilket fall så var personalen på avdelningen helt underbara - trots inte helt moderna lokaler. Det var trångt vill jag minnas. Stämningen på avdelningen var väldigt familjär. Tack, om nu någon där möjligen läser detta. Ni var/är guld värda.
Det var andra måndagskvällen i september 1989.
P.S. Lite svårt att sätta bra lämplig rubrik på detta blogginlägg. Synpunkter på det mottages gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar