Julia

Julia
Julia badat i Bysjön. Pappa saknar dig.

söndag 12 november 2017

Fars Dag - men inte för alla.

Gästbloggare Jan Björklund skriver om Fars Dag med innehållet pappor som inte får träffa sina barn.

FARS DAG – MEN INTE FÖR ALLA
Usel lagstiftning, cynism och samvetslöshet i perfekt kombination
Igår träffade jag mina båda döttrar. De ska ut och resa idag, så de ville fira Fars Dag med mig en dag tidigare. För en gångs skull hade jag haft en bestämd önskan om en present. Gissa om jag fick den! Den ena dottern är alltid översvallande och kastar sig spontant om halsen på mig. Den andra är litet återhållsam och började igår med att vara sur. Sen tinade hon upp, och så berättade hon att hon är sån – hon behöver tid för att känna efter hur mycket hon tycker om att vara med mig. Det kan knappast bli bättre – jag är kär, i två små flickor (ja, den ena är i och för sig nästan tonåring).
Men efteråt tänker jag på alla de pappor som inte får träffa sina barn. En del bör inte träffa barnen, för att de är dumma mot dem. Andra vill inte – dem har jag svårt att förstå. Men sedan finns det en stor grupp pappor, som kan räknas i tusental, som inte får träffa sina barn, på grund av en fullständigt fruktansvärd kombination av usel lagstiftning och en framväxande industrigren, som ägnar sig åt att skilja pappor från deras barn.
Låter det otroligt? Låt mig då börja med en svårtuggad text – regeringens proposition 2005/06:99 om nya vårdnadsregler. Den ledde till vårdnadsreformen 2006, som innebar ändringar i Föräldrabalken. Den säger att
”… ett påstående om övergrepp skall beaktas i vårdnadsmålet även om t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Är det utrett att en förälder tidigare gjort sig skyldig till övergrepp, bör en nyanserad bedömning göras av det inträffade. Om övergreppen har skett systematiskt under en längre tid, varit allvarliga eller riktats mot flera personer, finns det ofta skäl att utgå från att barnet skulle fara illa med den föräldern som vårdnadshavare. Detsamma gäller om det framgår att övergreppen är ett utslag av förövarens behov av att utöva makt och kontroll över sitt offer.”
Vad detta egentligen betyder är att den grundläggande rättsregeln att man betraktas som oskyldig fram till dess att man dömts inte gäller i vårdnadsmål. Visste regeringen vad den gjorde, eller var detta bara resultatet av total likgiltighet för följderna?
Följderna kan jag berätta om. Det finns idag en hel, informell industrigren som ägnar sig åt att ta bort pappor ur barnens liv. Det är vissa advokater och jurister, som ger råd till mammor om hur de ska bygga upp anklagelser mot pappan för att få bort honom. Det är vissa socialsekreterare som ger råd till mammor om hur de ska svara på frågor för att det ska se ut som om pappan är en förövare av övergrepp. Det är vissa vårdnadsutredare, som uppmuntrar mammor att berätta skräckhistorier, som egentligen bara är sagor. Det finns hela nätverk, som byggts upp under temat ”Mäns våld mot kvinnor”, där deltagarna vägrar inse hur stor andel av historierna som är falska. Detta är tragiskt ur flera synvinklar. De resurser som byggts upp för att skydda kvinnor och barn mot verkliga övergrepp, har kommit att missbrukas på ett sätt som är absurt.
Men det är värre än så. Det verkar ske en ökning av en speciell sorts fall – fall där barnen fås att berätta skräckhistorier om pappan. Jag börjar se detta som en särskild sorts entreprenader i anti-pappaindustrin. Historierna är nästan identiska – barnen berättar om övergrepp från pappans sida. Lekar förvandlas till misshandel. Duger inte verkliga händelser, hittar man på historier. Barn är påhittiga, när de väl har förstått vad mamma, tant socialtanten och tant polisen vill höra. Det är barnens naturliga lojalitet som utnyttjas.
Varför kallar jag detta för underentreprenader? Därför att jag börjar ana att detta inte är en spontan epidemi, som slår till i en omedveten, oförstående omgivning. Tyvärr tycker jag mig spåra handledning och medveten manipulation bakom dessa fall med barn som tar avstånd från sina pappor. Ta den lille pojken som berättade att mamma slog honom. Detta anmälde pappan. Då gjorde mamman motanmälan och fick skyddat boende tillsammans med barnen. Efter några månader berättade den lille pojken samma historia med förövaren utbytt – det var nu pappan som slog.
I ett annat fall hade barnen berättat för pappan att mammans sambo slog dem. Ett flertal gånger hittade socialkontoret möjligheter att avfärda anklagelserna. Den sista utredaren av dessa anmälningar skickade ett sex-sms till pappan: ”Vill du ligga?”. Han anmälde detta. Då ägnade socialsekreteraren hela julhelgen åt att vända på problematiken och lägga all skuld på pappan i sin utredning. Under de följande åren vändes historien fullständigt, så att mamman två år senare anklagade pappan för barnmisshandel. Denna gång, på mycket svagare bevisning, togs anklagelserna på fullt allvar av socialkontor och polis. Denna gång blev det åtal. Under denna tid förekommer den sex-smsande socialsekreteraren i handlingarna vid nyckelhändelser. Trots att hon var uppenbart jävig och hade anledning att hämnas på en pappa som vägrat bli hennes älskare, och i stället anmält henne, fick hon t o m stöd av socialchefen.
Pappan blev frikänd med formuleringar i domen, som tydligt säger att åtalet var totalt grundlöst. Men denne pappa har inte sett sina barn på tre och ett halvt år. Skälet är att barnen säger ”Vi vill inte” när umgänge ska ske. Ursäkta mig, men detta luktar planering och manipulation lång väg. Jag vågar påstå att den försmådda socialsekreteraren, som vet hur systemet fungerar, har gett mamman detaljerade råd för hur hon skulle instruera barnen.
Vill ni ha fler exempel? De står som spön i backen nu. Manipulerade barn berättar sina inlärda historier och tas på allvar av socialsekreterare, av halvutbildade psykologer, av anställda vid barnahus. Över alltihopa svävar ett mantra – Mäns våld mot kvinnor. Ja, ni vet väl att mäns våld mot kvinnor är ett så allomfattande begrepp att det av regeringen ha definierats som:
1. Mäns våld mot kvinnor.
2. Mäns våld mot män.
3. Kvinnors våld mot kvinnor
Det enda som inte ingår i denna definition är kvinnors våld mot män. Tycker ni detta verkar snurrigt? Tänk efter en stund till. Detta är faktiskt regeringens definition i ett uppdrag till Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet, landets främsta. Regeringen kan väl inte ha fel, och landets främsta universitet skulle väl ha protesterat om detta vore fel?
Men åter till huvudfrågan. Mammor, som vill få bort oskyldiga pappor ur barnens liv, genom att berätta lögner om övergrepp och genom att fylla barnen med lögnaktiga historier är väl rimligtvis en speciell sort? Själv har jag träffat reellt misshandlade kvinnor, som i alla fall anser att barnen har rätt till sin pappa, t o m om han har varit våldsam.
Det verkar som att en speciell sorts mammor, som uppfyller kriterierna för diverse personlighetsstörningar, gynnas av antipappaindustrin. Detta är möjligt, inte bara p g a den usla lagtexten, utan därför att något har blivit fel i domstolarnas riskbedömningar. Den ovannämnda propositionen förutsatte att socialstyrelsen skulle utarbeta riskbedömningsinstrument. Men det blev aldrig något av med detta.
Vi har ett läge, där övergrepp mot barn i första hand ses som fysiska övergrepp, som misshandel och sexuella övergrepp. Den sorts övergrepp som dessa mammor utför är psykiska – de kan liknas vid hjärntvätt. Men den sortens övergrepp har aldrig uppmärksammats ordentligt av socialstyrelsen.
Detta är en stor fara för dessa utnyttjade barn. Vi kan vara säkra på att en sådan indoktrinering av barn sätter spår, som blir kvar i vuxenlivet. Resultaten kan bli av olika slag. Det finns forskning som visar att pojkar som växer upp utan pappa är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det finns t o m ny forskning som kommit framt till att barn som växer upp utan pappa får hälsoproblem och kortare livslängd.
Sedan kan vi tillägga vad som rimligtvis händer med barn som tvingas upprepa lögner: kan de någonsin frigöra sig från den rollen? Kommer de att gå genom livet i jakt på nya förövare att underordna sig? Blir de fyllda av hat, därför att de innerst inne vet att de blivit manipulerade. Vi vet att Breivik var ett sådant barn.
Med andra ord: skänk en tanke idag åt alla pappor och barn som är offer för kombinationen av usel lagstiftning, en mångtusenhövdad anti-pappaindustri och mammor som rimligtvis väntar på en psykiatrisk diagnos.

Inga kommentarer: