Ja, som utlovat var, på bl a Facebook, så kommer nu mitt blogginlägg framåt kvällen. Åkte med Dan F in till Arvika Sjukhus på förmiddagen. Han skulle in på en egen undersökning så samåknings möjligheterna fanns. Har tidigare skrivit lite om detta ämne, angående far sjukdomsvistelse på Arvika Sjukhus här.
Nåväl, vi kom dit och jag gick upp till fars avdelning 6, medicin, efter att först gjort en vända på biblioteket. När jag kom upp dit var far på ögonkontroll för sin starr. Jag gick dit - fick vara assisterande under kontrollen genom att hålla min faders huvud stilla. Det kändes på något sätt väldigt speciellt - att jag som "barnet" fick vara med och hjälpa till. Påminde mig om när jag var liten grabb och det var "omvänt". Vi pratade senare, efter vi lämnat ögonkontrollen, om nu- och nära drömmar vi haft. Han berättade att han på natten drömt om mig och sin lillebror Erik, dessvärre bortgången allt för tidigt i december 1989.
Nåväl, vi hann inte bli helt klara - far måste upp till avd 6 för sina besvär. Jag körde honom i rullstol dit. Vi kom dit, far gjorde vad han hade att göra. Vi samtalade en stund - sedan anslöt också Dan F som var klar med sitt.
Far kände sig inte allt för "pigg". Samtalade med sjuksköterskan- far tyckte f ö personalen var toppen - och fick till svar att far ansågs "medicinskt färdigbehandlad".
Jag skulle få prata med ansvarig läkare - men tiden tillät inte det utan Dan och jag måste åka vidare västerut.
När jag senare kom hit till Vittensten tog jag kontakt med sjukhuset. Far fick vara kvar i varje fall ett dygn till.
Kontaktade Eda Kommuns biståndsbedömare, något som far också ville, men telefontid gäller enligt växeln mellan kl 8-9 på morgonen. Blir att ringa i morgon. Gäller att ligga på.
Vad vill jag säga med detta...? Jo, när jag hjälpte far på olika sätt, och vi pratades vid, kändes det som många år tillbaka när vi låg nere vid Bysjön på sommaren och småpratade de stunder far hade tid. Han är speciell på det sättet att han gärna ställt upp och hjälpt andra - det var ofta för lite tid tillsammans.
Far blir 91 år 31 mars. Och i stunden av ålderdomens naturliga skröplighet - och viss sjukdom - så kände jag en väldigt stark känsla att livet vi har tillsammans är viktigt. Vi är säkert inte ense i alla frågor - men banden förenar. Han saknade också att få se minsta barnbarnet Julia - men jag hoppas det kan bli av snart.
Sköt om Er därute i verkligheten - tänk på att just Du är viktig för dina nära och kära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar