Hej igen, Bo!
Skulle du vilja ha ytterligare en Parner-skröna på din V-blogg, så får du gärna lägga rabarber på raderna härnedan. Där behandlas lite musik- och filmhistoria i lössläppt form.
Bästa hälsningar: Mats.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
IF IT HADN’T BEEN FOR GRAYSON I’D BE IN TENNESSEE…
Ett par rader om ett öststatsmord och vårt behov av nya marschkängor – och om den s. k 68-rörelsen
En tidig vårdag i nådens år 1866 försvann den unga Laura Foster under mystiska omständigheter från hemmet i Wilkesboro, North Carolina, USA, och påträffades död i slutet av maj efter en tids intensivt spaningsarbete. Ms Foster befanns vara gravid i fjärde månaden och hade uppenbarligen mördats – enligt vad som påstods med en skarpslipad kniv som enda tillhygge. Någon hade stämt träff med henne on the mountain, utdelat det dödande hugget, omsorgsfullt begravt henne och sedan flytt berget och fältet.
Denne någon troddes vara den mördades 23-årige fästman, som slagits på sydstatssidan i det nyligen avslutade inbördeskriget – 1861-1865 – och ganska allmänt betraktades som en skummis. Mannen ifråga ägde dessutom ett grundmurat rykte som kvinnojägare. Det var rimligen ingen slump, ansåg man, att den unge krigsveteranen försvunnit tillsynes lika spårlöst från jordens yta som Laura Foster och vid samma tidpunkt som hon.
Själv resonerar jag i princip likadant. Efter att ha läst dussinvis med gulnade tidningsartiklar (och även en massa rättegångsprotokoll från 1800-talets North Carolina) tror jag mig ha fattat vad som hände i nästan varje detalj:
Faktum är att Ms Fosters tillkommande – som visserligen förlorat varje möjlighet att komma till – mycket riktigt schappade i samma ögonblick, som tistlarna började bränna under hans breda fotsulor. Så som det anstår äkta amerikaner drog vår 23-årige antihjälte västerut, klättrade över bergen i Appalacherna, passerade Chattanooga (choo choo!), bligade lystet i riktning mot Nashville men valde till slut att göra halt vid en farm i Tennessee. Där presenterade han sig som Mr Tom Hall och skakade hand med ägaren – en major James W. M. Grayson. De två männen log förbindligt mot varandra.
Av lätt insedda skäl hade stackars Tom H slitit ut sina marschkängor under flykten från Wilkesboro. Nu undrade han, med spelad blygsamhet, om han möjligtvis fick chansen att tjäna ihop till nya pjäxor via ett par dagsverken hos Grayson. Denne nickade bifall och lät Mr Hall bli daglönare på farmen i noga räknat fyra dygn. Efter fullgjort värv hastade flyktingen vidare mot nya djärva mål och med splitternya märkesdojor på fötterna.
Men bara timmen senare fick major Grayson på nytt oväntat besök, den här gången av ett gäng beridna ombud för sheriffen i Wilkesboro, och skyndade sig att återigen brygga sotsvart Gevalia-kaffe. De nyanlända förklarade att skummisen ”Hall” i själva verket hette Thomas Dula – där efternamnet uttalades ”Dooley” – samt att denne var skäligen misstänkt för att ha tagit en viss Laura Foster av daga. Mer än så behövde inte sägas. I nästa minut sadlade männen sina ädla springare, spottade begagnat snus nävarna och forsade fram på hästryggen över den tårdränkta prärien. Med Grayson i främsta ledet togs jakten upp.
Den arme Hall/Dooley blev ett enkelt byte för lagens hingst- och stoburna väktare. Femton kilometer väster om Mountain City tvingades han ge upp för gott och släpades därefter hem på den konditionsstarkaste pållens rygg hela vägen till Wilkesboro. De färska blåsorna på hans sargade fötter brände som eld.
Någon fair trial i genuin mening blev det aldrig för den nu 24-årige Thomas Dula. I två processer förnekade han all skuld men dömdes slutligen till döden för att ha utsläckt Laura Fosters liv. Den 1 maj anno 1868 hängdes Mr Tom Dooley i Statesville-fängelset i North Carolina. Ett våldsamt kast genomfor hans kropp i dödsögonblicket.
Sedan dess talar vi som bekant i politiska kretsar om ”68-rörelsen”.
Nittio år senare – 1958 – lanserade den amerikanska sång och gitarrgruppen The Kingston Trio sin oförglömliga megasuccé Tom Dooley, som i månader och år toppade alla hitlistor med självaktning över nästan hela världen. ”If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee”, heter det i refrängen. Just det: om inte den satans majoren Grayson funnits, så hade jag, Tom D, fortfarande rullat hatt i Tennessee.
Året därefter, på hösten 1959, nåddes Sverige av den filmatiserade Hollywoodprodukten Tom Dooley rebellen. Men det hafs- och hastverket hade inga som helst beröringspunkter med verklighetens Thom Dula (1843-1868) och förtjänade inga lovord. Dock skall nämnas att titelrollen spelades av en viss Michael London.
Samme man gjorde ju långt större lycka som ”Little Joe” i ett helt annat sammanhang.
”Hang down your head, Tom Dooley / Hang down your head and cry / Hang down your head, Tom Dooley / Poor boy, you’re bound to die
I met her on the mountain / And there I took her life / Met her on the mountain / And stabbed her with my knife
This time tomorrow / Reckon where I’ll be / If it hadn’t been for Grayson / I’d be in Tennessee
This time tomorrow / Reckon where I’ll be / Down in some lonesome valley / Hanging from a white oak tree.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar